inna öfver hans hjerta och själ. Han drömmer så ofta och hans annars kraftigt och lustigt utförda sysselsättningar gå, tycker hon, mera trögt. Hemmet är för honom ej längre allt. Dess verld är icke mera nog för honom; det finnes en annan verld bortom den, hans tankar flyga så ofta dit och hans blick söker den allt mer och mer. Den verlden är handlingens. Hustrun, Inga, ser detta så tydligt, och svartsjukan säger henne, att hon ej längre är älskad, att hon blott varit en stackars fjellblomma, som Halvard brutit, för att en stund njuta af dess doft på sin väg hän mot ledung och örlig. De inre qval, som sönderslita henne, kunna, oaktadt alla hennes bemödanden, ej alldeles tillbakatvingas; de tränga sig allt ottare fram i hennes sätt, som ej är samma hängifna kärleksfullhet som förr. Äfven hon förrättar ej längre med samma nöje och flit sina husliga sysslor. Afven hon gär ibland och drömmer. De tro båda, att de rufva öfver hvar sin hemlighet, som släckt kärleken; ty Halvard tror, att Inga nu glömt honom för fadren, att hon ångrar, att hon flytt itrån honom, och att denna ånger jordat deras lycka. Men de gå begge stumma. De vilja tala, de göra det icke. Tviflet och, svartsjukan växa inom deras bröst med förtviflans hast, hotande att spränga sönder deras lifstråd. Fjellen äro ensligare än någonsin, ty fridens ande vandrar ej längre kring stugan ; skogen är mörkare och dystrare än förr, ty förtroendet och hängifvenheten, hemmets vänliga, sällhetsgifvande alfer, sprida ej längre ljus deri och tråda ingen dans i det daggiga gräset. Tillständet blir odrägligt. Inga fattar ett djerst beslut. Hon skall hämnas sin fader på Sverre, genom ett förräderi, och sålunda försona sin faders minne, om han ej längre finnes. Annars skall hon söka upp honom, försona honom med Halvard och drifva dem båda fram i kamp mot den hatade kungen, som förstört, tror hon, hennes lycka. Hon vet, att hennes man tänker taga med sig hem en mängd Birkekarlar — Sverreg män —, och tror, att det är hans afsigt att derefter begifva sig ifrån hus och hem med dem. Detta skall hon förhindra, på samma gång hon hämnas, och derför spänner hon sina skidor på och begifver sig, oaktadt ovådret och skogens hungriga vilddjur, till konung Magnus läger, för att locka några af hans folk till stugan och sålunda utföra sitt anslag. Vid denna sakernas ställning börjar dramat — en med sällsynt konst och egendomlighet utarbetad ram till en lidelsefull kamp, hvilken ståndar, medan vapnen hvila mellan konungarnes drabbningar, Det är ej vapnens brottande, det är känslornas örlig — och mycket sköflar den striden, der den går fram. Halvard kommer hem med tvenne män, den ene af dem densamme som först väckt hans hog för lifvets handlingar och bedrifter. Han finner stugan tom och ingenstädes synes Inga till. Misstanken vaknar. Hon har öfvergitvit honom, för att sluta sig till sin far, till Haralds solk; ja, hon har lemnat sitt barn, fastän ingen fanns hemma, som kunde ha ögonen på det7. Slutligen kommer Inga och blir genast varse den ene främmande, den andre ligger i ett annat rum och hvilar. Det är mördaren af hennes lycka, en af Magnus folk, såsom han utgifvit sig vara. Det var således inga Birkekarlar, Halvard fört med sig. Huru skulle det nu gå, då dem hon kallat skulle komma? Hon har tagit förfärligt fel. Här följer en förträfflig dialog mellan Halvard och Inga, hvilken ända till fulländadt mästerskap återgitver i korta repliker hela den lidelsernas kamp, som rasar inom dem båda och hvilken når sin höjdpunkt i detta utbrott: Inga. : Ja, le du, jag vet nog, hvar det gråter ... jag! Halvard. Ja, det vet jag med. a. Nåval. så tala då. menniska: talal