Eh Slump. NOmed! I He åÅkköT, På voS, y. al Julius Centervall. Upsala, Esaias Edavist. Det är en underlig produkt, denna. Fullständig brist på mognad, felande kunskap om . ett dramas praktiska sordringar, hopgyr rade st; estetiska teorier — och likväl en blick utöfver denna förvirrade, förvildade sammar sätt-y ning, som sört. djerfis kalla komedi— se der, hvad som träffar den läsare, hvilken har nog ihålighet och mod att leta sig fram tilli slutet genom dessa fantasiens och tankens labyrintiska ingångar. Ett ännu ofullgånget foster, hade det vä is rit bäst om detta naiva försök till en modern komedi icke sett dagen, derpå hade försattaren vunnit mest, och tro vi, att blott ren b slump kunnat förmå en förläggare att häri biträda som andlig accoucheur. it Tvenne principer ha sannolikt inverkat h på fört. vid sin komedis nedskrifvande. Han l ville åter införa det antika dramat med doss 8 ödeselement. Ödet, som förf. dock är nog 9 kristlig att endast kalla slump, skulle visa: sin makt öfver alla menskliga beräkningar och handlingar: — — — — — slumpen har forrådi mig Åt sorgen nyss — alltså, hon missförstått mig: Kom seen och tala om en allvishet, Säg sen, att något högre styr det hela Och skiltar rollerna, som här vi spela; Nej, allt är slump, och ingen slutet vet. Men den hjelte, som i den antika tragediens anda uttalat dessa ord, ångrar sig efter några repliker och synes hugad att, lik en den kristaa tragediens hjelte, stånda en dust med detta öde: Var öfvertygad att jag ville ge Mitt lil långt hällre, än att låta skilja Mig från min egen väg af slumpens vilja ; Vårt yttre öde den kan skapnad ge; Vårt inre är vårt eget. Sedan sålunda i denna komedi! någonting i den högre stilen föresväfvat förf. kastar han bort dessa principer, hvilka tyckas hafva hittills varit de för handlingen och pe sonerna bestämmande, för att med Sören Kierkegaard i tankarne lösa lifvets spörjsmål i det estetiskas uppgående i det etiska. Då utbrister hjelten ad hoc: Mitt lif jag ger att för det etiska I Dra ut i kamp mot det estetiska i Ty det är det, som gör att allt sig jemrar, Och det är det, som mest af allt försämrar En menskas lott. Och hvarje ömkligt ting En purpurslöja sveper det omkring Och döljer skedet mellan ondt och godt, Till dess i skönhetsrus man går till brott Och blir en tragisk hjelte, om ej humor, J Med hälften rödt och hälften nattsvart bläck, j D c 2 Behagar plumpa öfver hvarje fläck. Att under inverkan at dessa motsatta poler i ett dramas väsen En Slump blifvit en förvirrad gåta, är naturligt, ännu mera hopkrånglad derigenom att fört. saknat äfven elementär kunskap om ett dramas teknik i praktiskt hänseende; hvarförutan äfven sjeltva for men ofta saknar behag, är trög, versen knagglig och meningarne ej sällan till löje naiva, dels för en senteng, dels för rimmets och rytmens skull. Och likväl kunna vi ej undgå att finna, det hr Centervall eger nog fond, för att, då studier, lifsersarenhet och sjelskritik kommit till, framdeles kunna skapa någonting af vårde. Ätven i detta stycke göras ofta anlopp, hvilka visa en bättre riktning och gifva oss en skymt af hopp om, att förf. skall med Bossuet utropa — och hålla sitt löfte — vid åsynen af det sardoniska löje, som helsat hans syerk: Ialheur d vous qui riez, car vous pleurerez! Midsommarbruden, af Pehr Thomasson. Stockholm, Sigfrid Flodin. Då Thomasson håller sig inom den sier, hvarifrån ban aldrig bort utträda, neml. folklitvet, äro hans teckningar alltid uppburna af denna fläkt af natursanning och friskhet, som våra författare och författarinnor med skäl borde afundas honom, om de hade blick sör skilnaden mellan det verkliga lifvets företeelser och egna artificiela konstidealer. Midsommarbruden är en af dessa teckningar ur litvet och naturen, hvilka skola tilltala folket, ty det skall deri se sig sjelft återgifvet; det är en idyll — men utan lam med brända lockar eller herdinnor i styfkjortlar. Det finns ej blott solsken i idyllen — der äro ätven skuggor — hvilka förf. måhända dock bort något förmedla. Konsten fordrar mjukhet i koloriten och har aldrig vunnit på att man velat smörre for tykt paa. Hr Thomassons popularitet är fortfarande oförminskad och han eger den lyckan att hatva trängt ned blaud folket — en uppmuntran, som vi äro öfvertygade om att han skall värdigt uppfatta, ge: nom att mer och mer förädla sina alster il. konstens deglar. Bland de oräkneliga askrifter, som se dagen, gör tiden sitt urval; tillika med de ytliga och föga ihärdiga karaktererma. bortrycker han de verk, som gaf uttryck åt dem7, säger Taine. Forsdalens Lilja, svenskt original af S. S —8. Stockholm, S. Flodin. Möjligen ett arbete at en nybörjande skriftställarinna, antyder denna novell in en2 Anljiot DNMan är an gangka ledio t. ol