korrespondens från London af d. 2 d:s, hvilken torde törtjena att återgifvas: Konsols hålla sig ännu alltjemt öfver 94, salliså i ett godt medelpris för fredstider; men sdenna kurs står likväl icke i riktigt förhållande till de lediga kapitalernas mängd, penningarnes billighet och det allmänna misstroendet till jernvägsaktierna. På grund af dessa omständigheter mente många, att efterfrågan efter de engelska statspapperen måste tilltaga; men detta hopp har blott till en del gått i tullbordan, och ett stillestånd har för längesedan inträdt. Den egenmtiga orsaken till detta lkenomen, hvilket endast föga öfverensstämmer med finansernas och penningmarknadens ställning, är af politisk natur. Vår börs tror icke på meden. Furstarnes sammankomst i Paris har blott gjort ett helt flyktigt intryck, och man befarar, att inom kort en ny upplaga af den luxemburgska frågan skall utkomma under titeln: den nordslesvigska frågan. Det är ej blott den franska pressens hättiga och upphetsande språk, som väcker dessa bekymmer hos våra politici och affärsmän, utan isynnerhet den helt naturliga och berättigade öfvertygelsen, att Preussens eftergifvenhet i den luxemburgska frågan endast kan tjena till att framkalla nya fordringar, i det att den uppfattas som svaghet och frestar till att upprepa försöket. Den yttre tvistepunkten är denna gäng Als och Dyppel, allt annat än oväsentliga bisaker eller teatralisk dekoration. Man vill här veta, och hela Preussen tyckes anse det för en naturlig sak, att Frankrike ger den danska regeringen det välkomna rådet att sasthålla vid Als och Dyppel, men deremot med afseende på de äskade garantierna för tyskarne i de distrikter, som afträdas, göras så många vackert stiliserade eftergifter, som de preussiska statsmännen, hvilka äro så svåra att komma till rätta med, kunna begära. Frågan uppställes derför af de praktiska engelsmännen kort och godt sålunda: Vill Preussen utlemna Als och Dyppel? Den preussiska regeringen svarar visserligen med ett bestämdt nej, för såvidt den öfverhufvud medgifver, att en sådan fråga föreligger; men det har ej mycket att betyda, om man erinrar sig, att samma svar gafs i den luxemburgska frågan. Här äro rösterna temligen lika fördelade, fastän intet blad af någon betydenhet, med undantag af Morning Post, som alltid understödjer Frankrike, djerfves råda Preussen till en så längt gående estergifvenhet, medan det i den luxemburgska frågan icke fanns brist på sådana råd. Men tillochmed de tidningar, som tro, att Preussen ännu en gång skall gitva efter och derigenom törebygga eller uppskjuta den hotande sammanstötningen, kunna icke på denna förutsättning bygga någon tillit till fredens bevarande, utan uppkasta den närliggande och betänkliga frågan: Hvarthän skall detta leda? Enl. ett telegram försäkrar en berlinertidning, att under Bismarcks vistande i Paris en fullständig öfverenskommelse träffats med kejsar Napoleon, hvarigenom Preussen tilltörsäkrat sig Als, Dyppel och Slesvig ; men denna underrättelse strider helt och hället emot, hvad man erfarit om förnandlingarne i Paris, hvilka hade en likgiltig karakter, om öfverhufvud några förhandlingar örts, såväl som emot allt annat, som man från pålitligare källor hört, och meddelandet i berlinerbladet har derför icke — såsom man kan se af morgonkurserna — kunnat dämpa de rerrskande bekymren. Å andra sidan fortfar den officiösa preussiska pressen med att förklara, det önskvärdt vore, att Danmark och Preussen ernådde vänig öfverenskommelse om en demarkationslinie i Slesvig, men att Prenssen aldrig kan gå in på att lemna ifrån sig Dyppel och Als. Den nordslesvigska frågan är således nu antagligen reducerad till frågan, huruvida Preussen vill atstå Dyppel och Als till Danmark, om befolkningen derstädes vid en omröstning uttalar sig derför, om Österrike samt Frankrike skola nöja sig med en dylik tolkning af nationalitetsprincipen, hvilken Preussen i Pragerfreden accepterat, och huruvida Danmark skall mottaga Nordslesvig utan omrösmingsprincipens afgörande äfven å Als och Dyppel. Det skulle vara egendomligt, om Preussen, genom att tredskas i denna sak, skulle frammana en brytning, kanske en europeisk kamp i anledning af dessa tvenne platser. Det vore en fingervisning af Nemesis i historien. Om emellertid Preussen skulle kunna par la force des choses förmås att lemna ifrån sig Als och Dyppel, skall det deremot ej mera lemna Kielerfjorden, åtminstone icke utan en törutgängen strid, i hvilken det är nära att gifva upp andan. Just för den skull har Preussen äfven starkt befästat Kielertjorden, och äro sästningsverken derstädes nu snart färdiga. De besiå tillsvidare af fyra hutvudverk, två på den slesvigska sidan, neml. det gamla sjöbatteriet Fredriksort och ett Fort Nord på Brauneberg, samt tvenne starka batterier på den holsteinska sidan vid byarne Labö och Möltenort. Fredriksort och de båda