da personer i deras egenskap, vare sig af anklagande eller anklagade. Men i sin egenskap af fullmäktig ansåg sig grefven berättigad säga, att om senaste revisorer ej utan skäl beklagat sig öfver det intryck de erfarit vid läsningen af fullmäktiges protokoller, så trodde gretven deri ligga en uppmaning att ej ytterligare fylla dem med en skriftvexling, som visserligen icke skulle sluta med hr Hiertas anförande, utan bättre taga vara på tiden för behandlingen af de vigtiga frågor med hvilka fullmäktige hade att sysselsätta sig. Fortsattes striden skulle fullmäktige beröfvas det lugn, cen mottaglighet för goda upplysningar och skäl, trån hvilket håll de än må kommaMan kan ej bestrida, att grefve Hamiltons uppfattning af striden och hans omdöme rörande den riktning, som den tagit, är fullkomligt riktig. Hans belysning at anklagelseåtgärdens formella betänkligheter är utan tvifvel riktig, och de åtta fullmäktige hade förfarit klokt, om hr Hiertas skrift årertagits. Men så skedde ej. Striden slutade så, att hvarken hr Nordström, eller den eller de som egentligen törfattat den otta berörda skrilten, återvaldes, ty att hr Hierta endast renskrifvit och undertecknat densamma, är otvifvelaktigt. En bättre anda råder nu bland fullmäktige; de heta striderna hafva upphört. Hr Nordström har blifvit ersatt at hr Warburg; den senare eger både den förres kunskaper och många at hans grundsatser inom det finansiella området, men han är mera human, mera praktisk, han är, hvad en fullmäktig i riks gäldskontoret bör vara — affärsman, och önskligt vore om nämnde institution (hvars indragning tvifvelsutan snart blir en riksdagsfråga, som ej kan falla), så länge den fortfar, alltid blir försedd åtminstone med någon lika erfaren affärsman som hr Warburg. Det kan ej nekas, att öfverste Abelin visat sig ega stort mod, då han mottog krigsportföljen. Genom den senaste riksdagens invecklade beslut och uttalanden skall befattningen utan tvifvel blifva ytterst mödosam och i lika grad otacksam. Det skall blifva honom omöjligt att tillfredsställa de fordringar, som göras på ordnandet af ett landtförsvar, på en gång starkt och billigt. Den första stenen, på hvilken han kan komma att törna, är det intresse inom riksdagen, som endast på det vilkor vill medgifva ett väl ordnadt landtförsvar, att bördan af indelningsverket efterskänkes. Detta intresse har inom riksdagen talrika och högljudda målsmän. De skola förstärkas med dem, som visserligen tala om ett starkt försvar, men förkasta hvarje förslag, som i sådan syftning framlägges, förmenande att det blir för dyrt, och att dermed föröfrigt alldeles icke brådskar. For att tillfredsställa dem, hvilka, om de törena sig, lätt tillvälla sig inflytande äfven i andra riktningar, skall det ej möta särdeles betänkligheter att upp offra en eller annan krigsminister, förkasta hans förslag och af hans efterträdare fordra. ett nytt och bättre. Derigenom vinnes tid — och Åtid är penningar. Om man således antager att statsrådet Abelin icke kommer att gråna i landttörsvarsdepartementet, om ej i förtid, hvilket icke är osannolikt, så länder det honom så mycket mera till förtjenst att icke hafva undanaragit sig en befattning, lika ömtålig som mödosam. Lyckligtvis är han i sin kraftfullaste ålder. En passande reträtt kan alltid lätt beredas honom, och han är der jemte ekonomiskt oberoende. Efter tolf års nitisk och gagnande verksamhet har hr Stråle lemnat sin mödosamma befattning som chef för fångvårdsstyrelsen. Hans företrädare, generaldirektören Troil, in nehade samma befattning i nära 11 år. Under deras tid har fängelseväsendet helt och hållet omgestaltats. Fängvården har nu blitvit väl organiserad. Men den fordrar äfven framgent en styresman med skarpsinnighet, energi och arbetsförmåga, och det lider intet tvifvel att hr Stråles efterträdare, underståthållaren Almqvist, är ett godt val. Till den senares efterträdare talas om revisionssekreteraren Lindhagen, länge högt aktad som skicklig jurist, och som nyligen ådragit sig stor uppmärksamhet såsom en utmärkt kommunalman med stora ider. På utarbetandet af det storartade sörslaget till hufvudstadens successiva omreglering har hr Lindhagen nedlagt ett ofantligt arbete. Men detta förslag kommer väl sannolikt att dela samma öde som så många andra at stora dimensioner. Man tager ej tillräcklig kännedom om det, ty dertill fordras både tid och tankeansträngning, A A — —