församlade mängden under lefverop, som aldrig ville taga slut och på alla språk, ty flertalet af de församlade utgjordes af främlingar. Tvenne ångare på Tibern och alla Roms åkdon, tillochmed grönsaksböndernas torgkärror från trakten hade tagits i ansp åk för mängdens betordring fram och tillbaka. En alldeles förvånande mängd menniskor har kommit tillsammans i Rom. Man har i kardinalvikariens sekretariat måst uppgifva den öfliga inregistreringen at de till festen komna andliga; 15,000 hade inskrifvits, hvarvid man dock ej särskildt uppfört dem, som kommit i sällskap med biskoparne. Tillströmningen af främlingar från nära och fjerran har stätt i proportion härtill; jernbanorna ha ej föreslagit, tågen ha, fastän förspända med dubbla lokomotiver, försenats i flera timmar. Hela städer och byar (n.b. befolkningarne) ha till fots tågat till Rom, der de kamperat på gatorna, emedan de ej kunnat finna tak öfver hufvudet. Med spänning motser man de närmaste postångarne från Nordamerika, för att erhålla upplysningar om juaristernas tillvägagående i Mexico. Enl. enskilda uppgifter skall den klerikale generalen Marquez, som försvarade hufvudstaden, hafva tagit en del ansedda republikaner till fånga såsom gisslan för Maximilians lif. Det berättas vidare att general Santa Anta, hvilken ville göra gemensam sak med den olycklige kejsaren eller ock operera på egen hand, bli vit dömd att hängas. I en af de södra provinserna skall en general Loyala hatva gjort ett försök att etablera en egen regering. Ett rykte i Paris vill veta, att franska regeringen, för att genast frigöra sig från ansvaret för det mexicanska dramats blodiga utgång tänker offentliggöra en del aktstycken, hvilka hittills hållits tillbaka och af hvilka det skall framgå, att regeringen ingenting försummat, för att förmå Maximilian lemna Mexico i förening med marskalk Bazaine; men att dennes föreställningar och åtgärder korsats och gjorts fruktlösa genom det klerikala partiets intriger i Mexico. Detta parti betecknas som dubbelt brottsligt: törst och främst derför att det öfvertalade Maximilian att inkalla främmande hjelp och dernäst emedan det förmådde honom att skilja sin sak från den hjelpande makten, Frankrikes. Hvad som i hög grad talar härför, är, att ledarne af det klerikala partiet med erkebiskopen af Mexico, Labastide, i spetsen, i farans stund förträffligt förstått att uppgifva kejsar Maximilians sak och bringa sina egodelar samt personer i säkerhet, såtort de började frukta juaristernas öfvermakt. Från Paris skrifves, att Österrikes gesandt derstädes, furst Metternich, officielt meddelat utrikesministern marquis de Moustier, att kejsar Frans Josef icke afstått från sin plan att aflägga besök hos Napoleon III. Sammankomsten bör, tillade den österrikiske gesandten, enl. hans suveräns önskan icke ega rum i Paris, utan på något af de kejserl. franska slotten och utan hvarje officiel emottagning. Kejsarinnan af Österrike skall ej åtfölja sin gemål, hvilken har för afsigt att efter sammankomsten i strängaste incognito under några dagar göra en utflykt till Paris för att taga utställningen i betraktande. Man kan ännu icke bestämma tiden för detta besök, dock skall det troligen ega rum, sedan de 7 veckornas hofsorg blifvit aflagd. Victor Hugo befinner sig sedan d. 3 d:s i Paris. Han bevistade d. 4:de representationen af Hernani på Theåtre Francais. Korresp. berätta, att han ser kry ut, men åldrats; hans hår är alldeles hvitt. På sjeltva teatern blef han ej igenkänd. — Hugo i Napolon le Petitvs hufvudstad! Den store diktaren skulle således ej bli trogen sin sats att endast skymta Frankrikes kust vid synkretsens rand, så länge Napoleon beklädde dess tron. I går lemnade turkiske sultanen Paris, för att begifva sig till England. Hela den i Kanalen stationerade franska pansareskadern skulle beledsaga honom. I England har rådt och råder ännu en stigande ovilja mot den en gång så tillbedda drottn. Victoria, hvilken, man påstår af snålhet, tyckes vilja helt och hållet glömma sina sociala pligter som drottning, ja, derhän att hon endast efter de enträgnaste och allvarligaste föreställningar kunnat förmås att sjelf emottaga sultanen. Hon hade först ämnat att