ega förmågan af lugn beräkning. Han valde lerför genast från första stund som han satte sin fot in i kammaren en hel annan väg än rr Hedlund och Siljeström för att komma till makt. För en man med så fin bildning som han eger, var det dock ingen lätt uppgift att förvärfva sig inflytande inom en fraktion, hvars flesta medlemmar missakta all verklig intelligens och endast anlita den när den kan bereda dem fördelar. Det är äfven otvitvelaktigt att han ofta nödgades göra våld på sina bättre känslor för att kunna hålla ut inom den fraktion der egennyttans evangelium så oförtäckt predikas och der plågsederna voro allt annat än raffinerade. Men just det, att han ändå ihärdigt stannade qvar inom denna sraktion för hvilken han omöjligt kunde hysa någon egentlig aktning, att han fogade sig efter densammas allt annat än högsinnade åsigter, anser jag som en brist i hans karakter. För att komma till makt eger man icke rättighet att undertrycka sina bättre känslor, icke att förödmjuka sig för någon och aldraminst inför sig sjelf. Hr Key inträdde i riksdagen fullt öfvertygad att den nuvarande ministårens dagar voro lätt räknade. Han ankom med full föresats att bekämpa ministåren och att medverka till en förändring både uti den och regeringens följda system. Han blef protektionisternas, väl icke synliga chef — den utmärkelsen afstod han åt grefve Posse — men deras ledare, för såvidt han förmådde. Han insåg dock vida förr än grefve Posse att ministeren åtnjöt allmänt förtroende, icke derföre att den utvecklade någon högre kraft, utan derföre att den var rättrådig och i sann mening konstitutionell. och hr Key är icke så tanatisk partiman att han ställer kraftfullheten i första och hedern blott i andra rummet. Det kunde föröfrigt omöjligen undfalla honom, att om en ministerkris inträffade, om en ny minister skulle bildas, så utgjorde icke hans anhängare lämpliga subjekter för en antaglig minister. Det visade sig ock snart att hr Key icke uppträdde med den aplomb som hans anhängare hade väntat, icke med dessa skarpa anföranden som de hade önskat. Utan tvifvel tedde sig de festa frågor som vid riksdagen bringades å bane helt annorlunda än han i sin ensamhet nere i Kalmar län och under läsningen af Dagl. Allehanda hade föreställt sig. Han har allt för godt hufvud för att vidare sätta absolut förtroende till protektionisternas rysliga skrän mot frihandelssystemet och deras jemte de gammal-konservativas försäkran nu, att det var regeringen som verkat den rådande penningeförlägenheten; och att hr Key närmare riksdagens slut till protektionisternas outsägliga harm kastade deras käpphäst öfver bord, är en företeelse, som förtjenar både att erkännas och framhållas. Man torde erinra sig att syftemålet med jordbruksutskottet var att genom det åstadkomma en storartad demonstration i reaktionär riktning, d. v. s. att åstadkomma en återgång till protektionssystemet. Hr Key insattes i detta utskott. Dess arbeten fortgingo och hr Key var ingalunda den siste hvars förutfattade meningar rubbades. Sedan utskottet i sitt betänkande fullständigt redogjort för våra näringars framsteg, förmäldes denna tafla vej kunnat annat än blifva ur flera synpunkter ganska ljus. Deri låg ju redan ett ganska vackert erkännande? Men då utskottet kom till den kinkiga punkten: den friare tull-lagstiftningen och ötver den skulle afkunna domen, så var det, enligt hvad jag med fullkomlig säkerhet känner, hr Key som formulerade detta domslut. Nåväl, huru utföll det? Jo, sedan utskottet förs yttrat: för den som närmare betraktat gången och utvecklingen af vår handelsoch tull-lagstiftning från äldre tider, är det alldeles ögonskenligt att den enda väg som härutinnan kan följas är den som leder till friheten såsom mål, — och vidare, sedan en redogörelse lemnats för tulllagstiftningens successiva utveckling: den 18 December 1857 utfärdades ny tulltaxa, och härmed var i sjelfva verket ett vigtigt steg öW vs EEE