För mera säkerhets skull satte de sig emellertid midt i den trånga passagen, som förenade hålan med det galleri hvarigenom de inträdt. oaktadt den ångest, som kom hans blod att sjuda, hade Leonard haft tålamod att låta dem återtaga sitt spel. Snart upphann han åter bänken och lyckades att vända sig till hälften på knä för att närma sitt öra till sin okände interlokutörs mun. Hans vid mörkret vana ögon urskiljde slutligen ett slags hål eller urholkning belägen två eller tre fot ofvanför marken. Rösten kom tydligen från detta ställe. Leonard försökte resa sig upp för att närma sig ännu mer. Man skulle icke kunna tro huru mycket mod och tålighet det fordrades honom för att lyckas deri. Han varseblef då två brinnande punkter och någonting otydligt som liknade ett menniskohufvud. — Kan ni passera genom detta hål? frågade rösten, hvars egna klang förvånade Leonard, som frågade sig hvar han förut hört den. — Nej, svarade guldarbetaren, som förgärves hade försökt att få hufvudet genom öppningen. Det blef ett ögonblicks tystnad. — Kan ni upplyfta edra händer till mig? Han försökte, men som de voro bundna bakom ryggen var allt hvad han kunde göra att upplyfta dem något öfver midjan. En arm, mycket lång men också smal som ett barns,