fram inom den allmänna diskussionens oagordning hos oss, hvarest folkbibliotekerna bli ett mer och mer såväl kändt som erkändt behof, för hvilket landstingen ej gerna kunna länge slå döförat till, om än röster bland presterskapet här och hvar höja sig deremot. Sainte Beuve, yttrade, sedan han förklurat sin åsigt vara, att han utsetts af kejsaren till senator, dertör att han inom senaten skulle töra litteraturens talan: Vi lefva uti ett i hvarje afseende starkt blandadt tidehvarf, der de uppriktigaste meningar kunna vara diametralt motsatta hvarandia i afseende pa de vigtigaste frägorj der det sanna, i allt hvad som icke är vetenskap, svarligen sä skijjer sig från det falska och der man tillochmed, i det man inskränker sig till hvad som är politiskt nyttigt, kan tveka mellan olika vägar och olika medel. Jag vill ej söka att rättfärdiga, det man i ett folkbibliotek giver oerfarna läsare antingen osund eller alltför stark och svårsmält andlig spis; men hvad som å andra sidan synes mig vara för langt ganget, oriktigt, de. är, att man begagnar sig af en ogiltig omständighet, för att uttala eti slags offentligt och officielt omdöme öfver verk och namn, som tillhöra allmänheten, att mot dem afkunna en definitiv com utan appell, att träffa dem med en förhatlig censur och i vårt fria Frankrike införa ett slags Index öfver utdomda böcker, liksom i Rom ... Mitt samvete såsom skriftställare och menniska, hvilken tror sig ega rätt till granskning och fritt omdöme, uppröres, och i det jag tager i hand petitionärernas lista öfver de fordomliga, säger jag: Bland denna mångd böcker, som j sammanblanden under samma kränkande rubrik, fioner jag genast Voltaire såsom den förste (och det är mycket rätt, att han betecknas främst); jag fioner honom fördomlig för hans Dictionnaire Philosophique, som endast har det felet att mycket ofta säga alltför högt och alltför tydligt, hvad hvar och en helt sakta tänker, hvad var tids skrymteri ännu söker att för sig dölja. Jag finner Zadig och Candide, som vi ha alla läst, m. h., (atminstone alla dem som ha lust för låsning), tvenne filosofiska romaner hvilka förefallit många goda förståndsmenniskor som alstren af ect herrligtesnille, äfven då de äro som bittrast. Det är ej utan, att jag förvånas öfver att vara den förste, som skall inför eder tala om dessa böcker. Detta är böcker, tron mig, som ej vilja läsas och bedömas i guldstickad rock, mina herrar senatorer, ej mer än Rabelais. Tron mig, lat oss här tala föga om saken; här är ej platsen. Och hvarför talar ni sjelf derom? skall man säga till mig. — Jag gör det derför att de äro dragna inför er, derför att man gripit senaten med en lista, a hvilken de äro beskyllda för brottslighet. Jag finner på summa lista Jean-Jacques Rousseau för hans Canfessionsk, ett verk med mod, i hvilket visserligen äfven blandar sig litet dårskap eller bisarr misantropi, men som dock är ett för medelklassen och folket kärt verk, hvars eländen, svåra början, vanliga seder, begär och drömmar om iycka, hvars enkla fröjder och promenader i naturens sköte han för första gången vågat framställa, utan att någonsin derifrån skilja förboppniugen på Gud; ty iag tänker, att j icke skolen vägra honom att tro på Gud, att tro på sitt sätt, hvilket i denna stund är många menniskors (rörelse). I brist på bättre, låt oss tro på Gud såsom Jean-Jacques Rousseau, det är redan nagot. Hvad finner jag mera på de dömdas lista? Proudhon. Denne är, jag vet det, offrad åt helvetet. Jag har annorstädes, på ett annat s alle, inför mera opartiska och uppmärksamma åhörare eMer läsare försökt och skall ännu en gång försöka ait, så godt jag kan, förklara några af hans häftigheter och ytterligheter i uttrycket: en eldig och konseqvent tänkare, en mäktig dialektiker, en kraftig och ofta vältalig satiriker, hvilken cj sålde sanningen, ej ens till de sina, en strängt hederlig man, som nyss är död. I häusyn till hans ideer, vet. de polit ska männen och statsekonomerna numera, att det finnes mycket i dem att draga fördel af och begagna. Man kan vara en folkets, en arbetets man och lära under det man läser honom. Och man har dessutom icke gjort något lyckligt val i sin dödsdom; den bok af hovom, som finnes på listan, är les Confessions dun Revolutionaire, enligt sjelfva hans motstandares förmenande hans bästa, hans skönaste bok. Detta är en uu erkänd sak, Och i hänsyn till benämningen socialism, hvilken uppväcker så mycken harm och vrede, vill jag göra en enkel anmärkuing. Jag har mycket läst och begrundat fångens på Ham (kejsar Napoleons) akrifter, och det har varit mig omöjligt att icke i honom finna en framstående socialist. Att taga hvad som godt finnes i socialismen, för att beröfva revolutionen det, och låta det inträda i samfundets regelbundna ordning, detta har städse synts mig vara en väsentlig del af det värf, som är uppdraget åt det andra kejsardömet. Alldenstund utrymme saknas oss att för dagen fullfölja referatet, skola vi fortsätta det i morgon, 7 Englands amiralitet har beslutat skicka en eskader af pansarfartyg i Pas de Calais, för att eskortera sultanen under hans öfverresa från Calais till Dover, då han skall bege sig till England. Drottningen af Preussen anlände till Dover natten mellan d. 24 ocn 25 Juni och emottogs at preussiske gesandten med gemål samt viscount Torrington, som representerade drottn. Victoria. Vid sin ankomst till London helsades hon at prinsen at Wales, hvarefter hon for till Windsor, der Victoria emottog henne. Från Rom skritves, att tillströmningen dit at biskoparne åter upprört lidelserna hos extremerna på båda sidor och att ingen mera kan gå i god för dagar at lugn. Den italienska regeringen sammandrager truppmassor vid romerska gränsen, under det Garibaldi från baden vid Monte-Summano offentliggör bref, i atsigt att påskynda det verldsliga påfvedomers fall. Sålunda har Garibaldi till studentkowiten i Bologna, hvilken utnämnt honom till hedersledamot, sändt följande svar: Rom vet nog, att jag ej skall lemna mitt verk i sticket. Såsom Janiculus kämpe önskar jag ingen