hansson, åt hvilken mr Harrington först egnade sin hjelp, var förlamad af ett sär i benet, i hvilket han dessutom fått frost. Han räddade honom med stor svårighet, enär han, August, en gång halkade på timret och föll i vattnet till öfver axlarne. Mr Harrington ansåg honom förlorad, men hade den tillfredsställelsen att kunna åter hjelpa upp honom och bringa honom i säkerhet i Robin Lythes håla. Han återvände derpå efter en man till och lyckades att landsätta äfven denne. Flodvattnet och vågorna hade emellertid stigit så högt, att det för de personer, som under tiden samlat sig i hålan och med djup ängtlan följde den modige mannen på hans färder, synses som om det vore en nästan säker död att försöka gå ut på nytt. Hos mr Harrington fanns dock ingen tvekan. Han visste, att det ännu fanns ett lif, om icke två, att rädda, och ut gick han i sin ädla beskickning öfver de mot hvarandra vräkande bjelkar och vrakspillror, som uppfyllde vattnet. Han insåg dock att det skulle bli omöjligt att göra en fjerde vandring och han hade en skadad sjöman och den sanslöse kaptenen att forsla i land. Kaptenens hulvud var rysligt sönderslaget och blödde ymnigt. Han fruktade derföre att lyfta honom förrän han förbundit såren med sin näsduk. Den stackars sårade försökte under tiden svagt att skjuta undan förbindningen. Harrington tog den sårade på sina skuldror, och fattande den andre vid armen sökte han genom ätbörder att förmå denne på egen hand söka komma till grottan. Den stackars karlen var emellertid nästan paralyserad af fruktan och höll sig fast intill klippan vid grottans mynning samt skulle utan tvi vel ha blifvit dränkt eller krossad af det våldsamt vräkande timret. Då Harrington såg detta, lade han sakta ned sin nästan liflösa börda och tvingade mannen att taga en säkrare väg. Sedan han sett att denne var utom fara, återvände han till kaptenen. Huru Harrington med sin sorgliga börda na banade sig väg genom vrakhoparne, kan han icke säga. Han blott erinrar sig en strid, i hvilken han, kaptenen, timret och vågorna på ett vildt och besynnerligt sätt blandades om hvarandra, och derefter lyfte en stor sjö dem högt upp i grottan, hvarvid han hö:l upp handen för att mildra den häftighet, med hvilken han eljest skulle ha slagit emot klippan. Oaktadt man lyckats anskaffa rep kunde man, sedan passagen genom grottan blifvit omöjlig, icke gå ned från toppen af klippan, såsom man föreslagit, för att sålunda upphemta liket at Jobanssons broder, som eljest skulle blifva bortspoladt af vågorna. Hade detta kunnat ske, skulle troligen äfven den unge finnen blifvit upptäckt och räddad innan han omkom af kölden. Ingen som läser ofvanstående kan undgå att finna hvilken ädel tjenst Mr Harrington gjort menskligheten. Ehuru blott en fattig man, med hustru och flera barn, synes han icke ha den ringaste tanke på någon belöning för sitt uppoffrande handlingssätt. Desto mera känslig är han deremot för ett vänligt och hjertligt bemötande och erkännande, och det kan derfore icke annat än djupt ha smärtat honom att Mr George Wate i Sunderland, egare till briggen och fader till densammas såväl styrman som kapten (hvilken sedermera afled tillfölje af de skador han erhållit vid fallet) icke ens sade så mycket som åtackderföre att han med egen lifsfara sökt rädda Mr Wates ende efterlefvande son, utan blott blickade kallt på honom och till och med uttryckte tvifvel om hans redbarhet. : Vid den aflagda sjöförklaringen har Johansson förklarat sin fasta öfvertygelse att han och hans olyckskamrater ha att tacka, nest Gud, Mr Harrington för sin räddning. J. nttryckte äfven sin stora tacksamhet för all den vänlighet som bevisats af ett stort antal personer i Flamborough, damer och herrar,