—— — — Ett skeppsbrott, Den 14 December förlidet år afseglade härifrån Göteborg engelska briggen Charlotte, förd af kapten Robert Wate och lastad med timmer. Styrmannen på fartyget var en broder till kaptenen och besättningen utgjordes dessutom af en svensk sjöman August Johansson från Norums socken i Bohuslän, dennes broder, en yngling vid namn Otto Strömberg och tvenne finnar. Redan innan fartyget afseglade hade besättningen, som påmönstrat d. 19 November, funnit att styrmannen Wate alldeles icke var hemma i sjömansyrket och icke ens kände till namnen på de olika delarne af tackl ngen. Besättningen sökte derföre at! blifva fartyget qvitt, men detta misslyckades, Med proviant för elfva dagar begåfvo de sig ut på färden Andra dagen af resan började motvind att blåsa, och briggen öfverhöljdes så af vatten, att besättninger icke kunde uppehålla sig i skansen. Två man finge oupphörligt stå vid pumpen, hvilken på julaftoner gick sönder. Den lagades åter på juldagen, men va: af föga ga:n. På juldagen hade de förtärt all proviant utom salt kött, af hvilket besättningen fick et halft skålpund om dagen ända tills skeppsbrottet inträsfade. Tredjedag jul var deras vattenförråd slut och de hade intet annat än salt vatten att fukta sins läppar med. Intet ljus fanns ombord. Nyårsdagen på morgonen frågade August Johansson, enär det icke fanns ljus ombord och han i det rådande mörkret ej kunde se, huru han skulle styra. Kaptenen svarade med en ed: styr efter vinden, Plötsligt stötte fartyget på grund. Besättningen begaf sig nu upp i riggen, styrmannen ensam i stormastriggen. Snart föll slormasten och styrmannen var för alltid försvunnen. De öfriga gingo nu åter ned ur riggen och försökte sätta storbåten i sjön. Detta misslyckades, och alla utom Angust Johanssons broder sökte att komma upp på den af bjelkar bestående däckslasten, som redan blifvit spolad öfver bord. August Johansson, som var skicklig simmare, sprang i vattnet och lyckades simmande att hjelpa sin broder, hvilken nu äfven begat sig i sjön upp på bjelkarne. Den sistnämnde hade dock sväljt så mycket saltvatten, att han var nästan vanmäktig. Vraket samt lasten dref nu intill land, som här bestod af en brant klippa. August Johansson och de öfriga hjelpte nu den förstnämndes broder ett litet stycke uppför klippan, men han kunde icke gå långt, hvarför August stannade med honom, medan kaptenen, de båda finnarne och Otto Strömberg klättrade litet högre upp. Snart föll dock kaptenen ned från klippan, der han stod. Uunder tiden låg August Johanssons broder försänkt i bön på knä med armarne kring den andres lif och kysste honom, sagande: August, gråt ej, jag går till Gud. Det är allt till det bästa. Under tiden såg August, ty morgonen hade redan inbrutit, genom en öppning i klippan tvenne män. Han skyndade mot dem och gaf dem tecken, hvilka han fann att de observerade, och skyndade åter till brodren, som likväl dog ett par minuter senare. En af de båda finnarne, blott 18 år gammal, kröp in i en remna i klippan. Det var hans först resa på sjön, och han hade lidit svårt af sjösjuka, Förmolligen uttröttad af klätitriagen och stelnad af kölden hördes han icke ropa om hjelp. Obemärkt afled han i klippremnan eller rättare hålet, hvarest hans lik först tvenne dagar senare upptäcktes af en fiskare, som såg hans fötter utan skor sticka fram utanför klippan. Det är en upprörande berättelse vi här lemnat våra läsare. Stora olyckor utmärkas dock ofta af något uppoffrande drag, hvilket framställer menniskonaturen i dess vackraste dager. Så var äfven här fallet. Det nämndes nyss att de nödställde blifvit bemärkta af tvenne Personer. En af dessa, mr Harrington, värd på värdhuset North Star i Flambor ug, i hvars närhet olyckan skett, hade nyss fått underrättelse om att ett fartyg förolyckats. Han skyndade senast ned till stranden för att söka rädda de stackars skeppsbrutna. Sjön gick emellertid så hög, att han icke kunde komma till dem genom att gå utomkring klippan. Han sökte derföre att komma till lem genom att passera en remna eller grotta i klippan, kallad Robin Lythes håla. I öppningen till lenna håla fanns emellertid redan 8 fots djupt vaton, men fartygets stormast och en mängd timmer om utgjort lasten hade lagt sig framför ingången till rottan åt sjön, hvilken steg allt högre, och på denna säkra väg lyckades han att komma till klippafsaterna, der de skeppsbrutna befunno sig. August Jo