nasti på en ytlig courtoisie mellan de andra dynastierna, hellre än på sitt oeh andra folk. Man börjar också allvarligt tala om, att furstemötet i Paris skulle vara ingressen till en reaktionär allians — i så fall är det franska kejsardömet lika kortlifvadt, som den utvecklade glansen varit stor i dess ellofte timma. Parisertidningen Opinion Nationale? säger: Man talar om en ötverenskommelse, som skulle ingåtts i Paris mellan kejsar Napoleon, czaren och konung Wilhelm. Man påstår tillochmed, att de tre regeringarne skola samtidigt utfärda ett fredsmanifest, och en Londonertidning. International-, tror sig vara tillräckligt väl underrättad, för att tillkännagifva att denna tredubbla demonstration skall ega rum d. 17:de i denna månad. Vi tvifla icke om, att de tre suveränerna skiljts åt som goda vänner. Men de personliga känslorna äro icke och skulle icke kunta vara reglen för de mäns handlingssätt, som i sina händer mer eller mindre ha nationernas öden, och om än de båda kejsarne och konungen af Preussen hafva enats i nöjet, synes det oss städse mycket troligt, att de skola spittras i -aflärerna; ty czarens och konung Wilhelms ideal synes oss allt mer och mer skilja sig från Frankrikes. Emellertid beror desto bättre icke verldens öden blott af czaren och konung Wilhelm, likasom vi vilja hoppas att franske kejsaren icke låter sig däras af utsigten till en allians med dessa represeutanter af reaktionen och trosformeln med Guds nåde; ty han borde, som sagdt, spegla sig i sin onkels exempel. Frankrikes väsentligaste intresse ligger i alla hänseenden icke uti en allians med Ryssland och Preussen, utan i ett förbund med de folk, som ega tillräcklig sjelfstyrelse att kunna förfoga öfver sina egna öden, eller ock med de monarker, som hotas af öfverlägsna fiender och dertör äro ett med sina tolk till sjelfförsvar. Med glädje helsa vi, från vår demokratiska ståndpunkt, underrättelsen, att de nordamerikanska Förenta Staternas president Johnson låtit underrätta, det han snart anländer till Paris, ett besök, som vi skulle finna lika vaturligt som för det liberala Europa glädjande. Om denna underrättelse bekräftar sig, skall Johnson under alla omständigheter vara den förste unionspresident, som under sin embetstid besökt den gamla verlden. Parisarnes nyfikenhet var mycket spänd vid den envåldsberrskande ryske kejsarens ankomst, och staden Paris uppoffrade för hans skull 1 2 mill. francs; men troligt är, att Johnson, så skräddare han varit, skall, om han kommer, röna ännu större uppmärksamhet af folket i denna verldshufvudstad och att hans besök skall vara en ännu större evenement, än czarens besök. En fransk tidning säger — och det tyckes nästan vara ett apropos —: Man har talat mycket, isynnerhet vid tiden för det ryska Amerikas atträdande till Förenta Staterna, om en förtrolig allians, som skulle upprättats mellan Washingtonsregeringen och kabinettet i S:t Petersburg. Skulle något moln ha stigit upp mellan de båda stora makterna? Detta veta vi naturligtvis icke, alldenstund vi icke hänna diplomatiens hemligheter. Men här må meddelas ett faktum, som timat under första dagarne af ozarens besök i Paris och hvilket förtjenar att omnämnas. Några ansedda, i Paris bosatta amerikanare hade beslutat att låta sig föreställas för kejsar Alexander eller tminstone till honom öfverlemna en adress. Adressen skulle öfverlemnas af Förenta Staternas minister. Czaren trodde sig likväl icke böra tillåta, att den amerikanska koloniens adress öfverlemnades direkte, hvarför han svaade, att han icke skulle kunna emottaga adressen annorlunda, än genom den ryske amhassadören i Paris. Skulle emellertid presidenten Johnson komma till Paris, hade dertör de ordenslystna intet att vänta. I Amerika behöfver man ej en ordens hallstämpel, för att vara och anses ir en dnuglig madhareara — Pucka Azsarnan