punkter vara af skiljaktig åsigt med komitns öfriga ledamöter. Från Utlandet. Det mexicanska dramat är utspelt: Maximilian har med sina generaler i Queretaro måst gifva sig åt de liberala. Detta skedde d. 15 Maj. Det vill synas som att en utpost blef öfverrumplad; de kejserliga råkade i förvirring och nödgades till slut, efter det de försökt uttöra ett återtåg, gitva sig på nåd och onåd. Ej blott kejsar Maximilian, utan äfven hans generaler, Castillo och Mejia voro bland sängarne. Miramon blef allvarligt sårad vid ett utfall och har sedan dess aflidit. De kejserligas krigsmateriel, förråder och ammunitioner blefvo eröfrarnes rof och sjelfva det kejserliga partiets makt är tör närvarande slut. Kejsardömet har således fallit värdigare, än det börjat. Det är nu föga mer än tre år sedan Maximilian landsteg i Vera-Cruz och kastade sig i den korta drömmen om ett af fransmännen arrangeradt triumttåg med obligat allmän napoleonsk rösträtt, med zouaver, turcos och prelatur. Då strålade den unga kejsarinnan Charlotte i skönhet och behag, i dag irrar hon sinnesvag omkring i Miramares gemak, och Maximilian sitter i fast förvar. Det är en tragedi, hvars hjelte, fastän lockad fram af en fransk intrigue de chambre de lit, i sista akten vinner allas sympati och, i det han dukar under för ödets hårda slag samt bevisar den jordiska maktens förgänglighet, höjer sig som segrare i sjelfva nederlaget genom sin karaktersfasthet, sin kraft, sitt hjeltemod. Kronan är affallen och ligger krossad vid en indiansk soldats fot, men mannen står ännu upprätt, om ock fängslad — och i döden skulle han vara mäktigare än sin bödel. Skall Maximilian dö, skjuten som en krigsfånge? Mer än en i Europa afvaktar med ängslan och oro svaret på denna fråga från Mexico. Hvad hjelper alla festernas glans mannen och hustrun i Tuilerierna, om Maximilian skjutes. Alla elektriska solars sken skall ej kunna förjaga skuggan af en sådan händelse, de mest dånande vive Vempereur icke öfverrösta det blodiga spökets ve vietis! Den Nordamerikanska Unionens statssekreterare Seward har visserligen genom sin minister Campbell, på österrikiske gesantens i Washington begäran, hos Juarez bedt om nåd för Maximilian, hvarpå Juarez skall hafva lemnat ett undvikande, allmänt hållet svar. Monarkien har aldrig dragit i betänkande, att genom krut och kulor eller genom repet undanröja alla dem, som med svärdet i hand upprest sig mot dess legitima regeringsform, och kejsar Max har utan betänkande låtit skjuta republikanerna. För öfrigt är det mycket tvifvel underkastadt, om Juarez, äfven om han skulle hysa den bästa vilja för Maximilian, skall komma tids nog, för att rädda honom ur Porfirio Diaz händer. Denne är en mexicansk general, till hälften bandit, till hälften officer, hvilken i hvarje sall icke lider af samvetsagg och endast känner krigsrätten. Huru svagt hans minne än må vara, har han likväl helt säkert icke glömt den proklamation af Maximilian under d. 2 Okt. 1865, hvari det bl. a. hette: ädanefter skall det endast ges ett krig mellan nationens aktningsvärda män och stråtröfvaresamt förbrytareband. Om långmodighet kan det ej mera vara tal, Regeringen skall, stark i sin makt, från och med nu med oböjlig stränghet pålägga de straff, som civilisationens lagar, humanitetens rättigheter och sedlighetens bud kräfva. Kommentarierna till denna lag bestodo deri, att hvarje mexicanare, som tillfångatogs med beväpnad hand i kampen mot kejsardömet, blef dömd af anföraren för den trupp, i hvars händer han föll, och inom 24 timmar skjuten. Det var ej någon tom hotelse: de republikanska generalerna Salazar och Artoga, omkring 20 öfverstar, majorer och kaptener, samt mer än 100 soldater och officerare, fastän krigsfångar, blefvo i enlighet med denna blodsförordning skjutna i San Luis Potosi. Det gör ingen skilnad i bedömandet af ställningen, att republikanerna senare, då de åter fått öfverhand, utötvade blodig vedergällning och vägrade att åter erkänna den af de kejserliga först under fötterna trampade krigsrätten. Under dessa omständigheter skall Unionens inblandning icke heller falla tung i vågskålen. Om någonsin en nation hade fullt berättigad orsak att icke tro på den andra och göra motsatsen af hvad den tillråder, så är det den mexikanska gentemot Förenta Staterna. Fastän kriget med Mexico på samma gång företogs mot Förenta Staterna, skyndade likväl Seward att vänskapligt hjelpa fransmännen, hvar och huru han kunde, medan han gerna uppträdde mindre vänligt mot Juarez. Amerikanarne visade gerna förakt mot mexikanarne, och det vilja måhända dessa hämnas, så att Maximilian kan komma att blöda för affären. Det finnes i Europa de, som gerna skulle se något sådant — för att göra Frankrike, eller rättare sagdt Napoleon III ondt. NN ob — 1 O0 a