vutTtIIGCUBULCIIIUSAI, ÖDUUuTAM SAITDRA 161109 ÅÅ 1 lar förekomma i tulltaxan hvilka ännu draga en alldeles orimligt hög tull. Tilläggsafgisten för socker, kaffe, tobak och spritvaror betingades af statsbehofvet, och man har em obestridlig rättighet fordra att den skall upphöra, så snart den icke längre af behofvet påkallas. Bankoutskottets egentliga verksamhet eg nades åt den pågående reorganisationen al riksbankens maskineri. Fullmäktiges deputerade — motsvarande de verkställande direktörerna i privatbankerna — erhöllo en aflöning, som motsvarar det brydsamma kallet, och som tillika skall göra dessa befattningar mycket eftersträfvansvärda framdeles. Utskottet befriades helt och hållet från allt besvär med de bebådade förslagen till privatbankvisendets omgestaltning. En mera underhaltig verksamhet än den som Lagutskottet ådagalade vid förliden riksdag, är knappast tänkbar. Pluraliteten lät helt och hållet leda sig at ordföranden grefve Erik Sparre, hvilken i lagstiftningstrågor, lindrigast sagdt, har sitt hufvud för sig. Det vore sirdeles önskvärdt om utskottet vid nästa riksdag utsåg en för lagreformer mera intresserad ordförande. Men till ett sådant steg fordras ett visst mod, ty grefve Sparre är ingalunda den man, som af grannlagenhetsskäl afsäger sig en utmärkelse, på hvilken han tagit fasta. Han skall sannolikt ätven framgent finna på utvägar att hålla den i helgd — och så kommer utskottet att fortgå i samma riktning som hittills. Särskilda utskottet för Landtförsvarets ordnande, hade utan all gensägelse det mödosammaste arbetet. De verkligt sakkunniga och för den vigtiga frågan intresserade ledamöterna grepo verket an med en berömvärd ifver. De ansågo att hela representationen var genomträngd af en brinnande åtrå efter ett starkt nationalförsvar. Utskottets betänkande blet framlagdt — och man började genast bäfva för dess konseqvenser — kostnaderna. De beslut som fattades försatte frågan i ett kaotiskt skick, hvars redande riksdagen, mera slugt än högsinnadt, anförtrodde åt regeringen. Dessa beslut utgöra tillräckligt många frö till långvariga strider, hvilka af de egoistiska intressenas målsmän skola underbläsas. För att komma till något resultat gjordes vilkorliga eftergifter, som snart skola framhållas såsom ovilkorligt beviljade. Det halfva löftet om rustoch rotehållsskyldighetens aflösning, skall snart utsträckas till anspråket på eftergift af detta onus. På lösningen af denna fråga kan bero, om och när ett verkligt nationalförsvar skall blifva infördt. Under tiden skall man från den ena sidan höra vackra tal om vett folk i vapen, och från den andra om den eviga fredens proklamerande i Europa, och till tidens vinnande skall riksdagen, som intrasslat frågan, skjuta skulden härföre från sig på regeringen, som ej kunnat framlägga ett tilltredsställande förslag till ett lika starkt som billigt nationalförsvar. En omständighet kan dock påskynda frågans afgörande, den nemligen om afväpningen? i Europa förvandlas till beväpning och äfven vår politiska ställning bli hotad; dertill fordras så oändligt litet, om bladet vänder sig, och det är förvånande huru rörliga bladen äro nu för tiden. Jordbruksutskottets arbete lemnade icke något resultat i den riktning, som dess isrigaste förespråkare hade väntat. Men nyttigt var detta arbete i alla tall. Det nedsattes på protektionisternas entragna begäran; vid riksdagens slut hade de hellre sett om det i början blifvit undertryckt. De hade då kunnat orda om allt det som utskottet skulle kunnat ådagalägga och föreslå om det kommit till stånd. Högeligen önskvärdt vore om någon sakkunnig person underkastade betänkandet och isynnerhet den diskussion som det framkallade, en grundlig krit k; ty i den framställdes med stora anspråk på ofelbarhet åtskilliga sofismer — i detta fall excellerade särdeles den plötsligt protektionistiskt blifne rektor Siljeström — och dessa sofismer böra ej slå rot. Riksdagens verksamhet i dess helhet ligger allt för nära för att ännu kunna rätt bedömmas. Att flera trågor icke med tillräcklig omsorg blefvo prötvade, är dock otvifvelaktigt. Mot slutet bedrefvos arbetena med en brådska, som ej medgaf den noggrannaste pröfningen. Man var allmänt angelägen att riksdagen skulle sluta inom den i grundlagen bestämda tid, och detta syftemål vanns. Om framgent såsom regel töljes, att icke företaga ett stort antal frågor hvarje riksdag, så kunoch sedan så god och ädelmodig mot de fa tillbringar hela nätter vid de stackars mennis vundoeaärd anm ieke kunna gifva hanam an 8.