Vid fönstret våren 1867. Vi makligt sitta På ta man hand, På folket titta Ett litet grand. Vi observera Publiken smått Och annotera När napp vi fått. Här vore mycket Att språka om, Såvidt från trycket Ej ut det kom. För denna gången Betraktas må Hvad vårsäsongen Oss bjuder på. At damer unga Ett kotteri I lifvad klunga Nu går förbi. De äro granna, Så det förslår, Med horn i panna — Forstäs af bår. Jag vågar klacken Är två tum lång, Och se i nacken En sin chignon! — Bak nät-gardinen I godan ro Har gregarinen Redt till sitt bo. Till sköna ungmöns Vår-toalett Hör äfvenledes En söt jaqnette, Den öfverflyglar Allt hittills sedt Och losa tyglar Den qvinnan gett. På hafvudknoppen Liksom ett fat Betecknar toppen, O, höjd af stat! . Förlåt min djerfhet, Jag påmår fräckt: Bå utstyrdt bufvud Blir aldrig täckt. Dock klanderlystuad, Din stämma qväf, Dig ålägg tystnal — Om än så snäf Dig kjolen synes Så var ej ferm Att dra i härnad Mot demi-terme. Med fred låt fara Det täcka kön, Låt qvinnan vara Hon är dock skön! För modets lagar Hvem böjer ej I våra dagar Till jorden sej? Ej mannens sty:ka Det trotsa kan Han ock får dyrka Den herrskaren han. Om af en nyck den Begär vårt blod Jag tror det gafs för Att visa mod. Se eleganten, Der sätter af — År han väl annt än En modets slaf? Kostymen påminner Ackurat Om hackadt ägg uti Färsk spenat. För syns skull bara Pince-nez han bär, Att närsynt vara Ack, modet är. Fysiologiskt Det stöfvelpar Ar konatrueradt, Som på han har. Med barnet går det På samma sätt, Ej klädas får det Helt rätt och slätt. De VV så fina Nutidens små, Att — Cochin-China De minna på. Ja, lyxen tager Nog ut sin rätt I alla lager Af samhället; Om kassan vågar Att säga nej Journalen trå;.ar Derefter ej. Hvad blir moralen Af allt dethär? Om litet galen Parisarn är — Det är ju löjligt — Så söka vi Såvidt som möjligt Detsamma bli. 4. Jon. —— nns (Insändt)