— on kamp mellan vår litteraturs heroer och ättar. Kjerlighedens Komedie. Komedie i tre Akter af Uenrik Ibsen. Anden Udgave. Kjöbenhavn, Gyldendalske Boghandel. Ibsen delar nu med Björnstjerne Björnson tronen inom den yngsta nordiska litterauren. Den ståtliga skapelsen Brand, hvilket verk just utgör uttrycket för vår tids stämning, dess kända behof, kortligen, för hela letta mysterium, som söker att från tidsanlans inre bryta sig väg ut och ombilda det bestående, — denna skapelse har med rätta sjort Ibsens namn till en stjerna på den norliska litteraturens himmel. Den utgör liksom n smärtsam suck öfver bristande kraft och caraktersspräk, bittert ironiserad i Brands omutiga karakter, den der ej vill på något vilkor reta af Accordens Aand. : Kjerlighedens Komedie synes oss vara iksom embryot till Brand, den puppa, hvarur lenna poesiens psyche svingat sig upp, buren if mäktiga vingar. Hjelten i ÅKomedien är len unge mannen, som ännu blott visar den caraktersstyrka och kraft, hvilken hos Brand ir drifven ända till handlingens yttersta koneqvenser, i en braskande deklamation, under let hans hela närvarande sträfvan går ut på itt, rent ut sagdt, förföra en qvinna, göra hen16 till sin maka utan sedens öfliga band, till sin älskarinna. Falk. Nu vel; vi to gjör Oprör mod en Orden, som ej Naturens er, men kunstigt skabt! Svanhild. (skakar på hufvudet) Da, tro De mig, vort Forbunds Sag var tabt, saa vist, som det, vi träder paa, er Jorden. Falk. Nej, der er Sejr, hvor to gaar frem i Enighed. Vi vil ej sogne mer til Plathels Kirke, som Led af Trivialitetens Menighed! Se, Maalet for Personlighedens Virke er dog at staa selvstandig, sand og fri. Det svigter ikke jeg og ikke De. Et Sjeleliv i Deres Aarer banker, De ejer varme Ord for sterke Tanker. De vil ej taale Formens Snörliv lagt om Deres Hjerte, frit maa det pulsere; De fik ej Stemme till at sekundoro i Felleskoret efter Vedtegts Takt. Jag maa, som Fuglen jeg blef opkaldt efter, mod Vinden stige, skal jeg Höiden naa; De er den Luftning, jeg kan vugges paa; vid Dem saar först min Vinge Berckrefter. Ver min, ver min, til De blir Verdens Eje — naar Lövet falder, skilles vore Veje. Syng Deres Sjelsrigdom i mig ind, Og jag skal give Digt for Digt tilbage; saa kan de eldes nnder Lampeskin, som Treet gulner, uden Kval og Klage. Svanhild. (med undertryckt bitterhet) Jeg kan ej takko for den gode Vilje, Skjönt klar den viser Deres Hjertelag. De ser paa mig som Barnet paa en Silje, der skjeres kan til Flöjte for en Dag. Falk. Ja, det er bedre end i Sumpen staa, til Hösten kveler den med Taager graa. Men Svanhild vill ej öfverlemna sig åt letta vilda utbrott af en kärlek, som älskar ör sin egen skull och Falk lemnar henne slutligen efter en inre kamp, som förlänat honom vingar, på hvilka hans skaldenatur skall vöja sig upp till högre rymder. Falk. Tillfjelds i Guds Natur, som Bien jager fra sit Vinterbur!l Jeg har en dobbelt Sangbund i mit Bryst, en Langelek med underspundne Strenge, med tvefold Klang, en höj for Livets Lyst, og en, som dirrer under, dybt og lange. (till några studenter) Du har Paletten? — Du Papir til Noder? Godt; sverm da, Biflok, i det grönne Löv, hjem ber vi engang Hjemmets Blomsterstör til Kubens Dronning, til vor store Moder! Det är underbara strängar denna dikt vill mslä, det är en djup ironi af en kärlek, som ir ilegaliseret, men tvinar bort i de jordiska hvardagsbestyren, då man för dem glömner det ideala, som bör höja lifvet och kasta sver detta ett förädlande skimmer. Han fordom var paa Mod saa rig; han stred med Verden om en elsked Kvinde; som Vedtasts Kirkestormer Manden gjaldt, hans Kjarlighed slog ud i glade Sange —1 Se paa ham nu! I Kisteklader lange, Et Tobensdrama om hvor dybt han faldt! Og Fruentimret med det slunkne Skjört, med skjäve Sko, som klasker under Helene, hun er den Vingemö, som skulde fört bam ind til Samfundsliv med Skjönhedsfjalene. Hvad er igjen af Flammen? Neppe Rögen! Sic transit gloria amoris, Fröken! Den nya upplagan af denna hos oss hitills föga kända dikt af den ansedde norske