orätt. Det felades ännu en; festens drottning, den vackra Faustina, hade ännu icke gjort sin entråe. : — Mina herrar, sade baron de Saint-Valiez, Faustina är en magnifik varelse, som jag högt älskar, men som hennes vackra ögon icke äro tillräckliga att hålla maten varm, är jag af den meningen att man sätter sig till bords. — Vänta ännu några minuter, sade Jean de Ruzolles. — Ni behöfver icke frukta att markisen äter en enda räka en gång innan haustina kommer, utropade en stor blondin, som hade utscende af en tårpil, gulnad af tiden. — Uvarföre det? srågade Ruzolles skrattande. — Du skulle bli bannad, min unge. Hon vet att sköta sina män, den dor. Hon är inte dum, hon ... — Det är någonting, min kära vän, svarade baronen allvarsamt med ett aneistsuttryck, som kommo de omkringstående att småle. — Ja, det är saaut, återtog den blonda; för henne är det tillräckligt att öppna munnen för att ha allt hvad hon önskar, under det att jag ... — Hör på, Portin, sade en ung man, kom då hit; man är i fart med att kasta stenar i din trädgård. — Det finns ingen plats mer; den är stenlagd, genmälde Theobald Portin, som var beskyddaren till mademoiselle Azelie Lantara, cn ung artist, sedan sex år sysselsatt med att debutera på smäteatrarne vid boulevarden. — Han aktar sig för att komma hit, återtog den blonda. — Hvad har han gjort då? — I går afton begärde jag af honom en liten Vic