(Insändt. Vid Victor Hennings graf. Du är ej död: blott ro har fått Och rum i himlens gårdar; Det rätta hemmet har du nått, Der Herren nu dig vårdar. På jorden är blott kif och strid; I himlen frid i evig tid; Der må du glädjen njuta! Vi minnas dig från barndomsdar, Fast tidens dimmor falla; Vi minnas nog, att god du var, En älskling för oss alla. Din själ var lik en perla klar; Ditt lif en ljuflig blomma var, Som faller af om våren. Uti kamrators trogna ked Du stod i alla öden: I mulna dagar du ock led Med 0ss i ungdomsglöden; Men log vårt öga, ditt ock log, Och gladt, som vårt, ditt hjerta slog, Och derför vardt du älskad. Sof sött! Den vänskap du oss gaf — Hur tidens våg må strömma — Din lefnadsvår, din unga graf Vi aldrig skola glömma. Ung var du, när du hädandrog: Det lif, som Herren gaf, Ian tog; Dock skall ditt minne lefva! ridolf.