landet. 2—— —————— Rattegangsoch Folissaker. Poliskammaren. För åtta dagar sedan relererades målet mot nykterhetsvardehusidkaren 8. Nilsson tilltalad för ett 101sök att praktisera in löjun. Bohle bland Handelastiuningens dodsannonser. Detta mal haue bluvit uppskjutet tills i går med anledning deral att N. pastod det icke han utan bang hustru i samräd med 10: stöld straffade Forssbäck skritvit saval annonsen som ett bref ull löjtnant Bohles sru, i hvilket hr B. hotades med atskalliga obehag, såsom aw lå benen afslagna m m., i fall han fortginge på den bana som han beträdt. Då målet i går päropades inställde sig både S. Nilsson och hustru Nilsson. Dens enare himlade sig, då hon hörde huruledes mannen vid förra törhöret yttrat, att det varit hon som gjort, att han fran at vara en hederlig jernvägsarbetare blifvit reducerau till en person som nu erhållit första varningsgraden; hon höjde händerna mot himlen då det upplastes för henne att mannen påstått, det han sou tilliölje af sin sjukdom icke halt någon del i Nilssvoska burdellens skötande, icke heller visste om sin hustrus görande och låtande sor öfrigt, samt ej det ringaste kände till bresvet eller annonsen som 10rUe lojta. Bohle. — Han säger att det är ni som hade skrifvit bref och annons, yttrade polismästaren till hustru Nilsson. — Ack, bästa hr polismästare, började hustru N. under många bugtningar på kroppen, jag har hört bvad han har sagt, men jag säger nu hksom förut: jag är oskyldig och skulle, om det vore mig tillåtet, med ed försäkra det — ja, om jag i detta ögonblick skulle vandra till min död. — Emellertid skulle Forssbäck ha varit er behjelplig. — Forssbäck! Ack, hr polismästare, så länge Forssbäck var här och umgicks med min man guagdes jag som en mask. Jag hade hvarken ro nati eller dag. — Men ni lemnade sjelt pigan penningar till annonsens införande. — Ack ja, hr polismästare, min man får icke en skilling, utan att jag vet om det, ty eljest skulle han . supa upp så mycket som finns i huset. — Hvad ban och Forssbäck hade sinsemellan, uet vet icke jag — jag hade dertill allt för mycket att bestyra med mitt fattiga bo. Och när han umgicks med Forssbäck su jag: NiIlsson, sa jag, om du fortlar att umgås med den såstningssangen sa rymmer jag ifrån dig, så huld och trogen bustru jag också åt dig varit. — Men emellertid påstår Nilsson någonting helt annat. — Ack, bäste hr polismästare, jag talar sanning, menniskorna må hata och förfölja mig aldrig så mycket derför. Gud straffar mig ej för min sanning, det tänker jag alltid, då jag är hemma. — Tänker du på Gud, då du är hemma? frågade mannen. — Juså, hon brukar ej vara så gudllg i det äktenskapliga ,hemmet? sporde polismästaren mannen Nilsson. Denne, som troligen var van att föra ett slags guerillakrig emot hustrun och att blott då och da rikta ett försåtligt hugg mot den djeriva amazonen, vågade icke börja en öppen batalj, utan drog sig tillbaka i sina förskansningar och svarade undvikanut på polismästarens fråga: — Ahl jag vet inte, Han gick ännu längre i undfallenhet. Då polismästaren frågade honom om han vidhöll sin uppgilt att det icke var han, utan hans bustru, som utsändt brefvet och dödsannonsen, svarade han: — Nej, det var icke jag, men ... — Men? — Men det var icke heller min hustru. — Hvem var det då? — Jo, det var Forssbäckskan, som bor i huset, och hennes man. Hos henne bo tre lösa fruntim mer i ett rum, och ull dem ha karlar brukat krypa in genom fönstren på nätterna. Se, löjtnant Bohle är papass ig och sköter sin tjenst bra, och han har posterat nattväktare derutantör. Derlöre hade Forssbäckskan blifvit rasanue och mannen me . Af den orsaken blelvo annonsen och brelvet skrifna. — Men att löjtnaot Bohle skötie sin tjenst, det kunde väl icke Nilsson misstycka? trågade polismåstaren. — Nej, det var mycket bra af Bohle, förklarade N. salvelsefullt. — Ja, det menar jag. — Ja, och jag tycker ännu mycket bättre om lojtn. Bohle derför, tillade N. Pigan Carolina Sofia Ericsson, som burit bort annonsen. som hon sjelf sa:e på begäran af Nilsson, men enligt N:s egen uppgift på Forssbacks tillsägelse ehuru hon blifvit hoåd med stryk ifall hon talade om detta, hade ej till denna gång kunnat med kal lelse anträffas. Det ser således nästan ut som skulle hon blifvit af mannen eller hustru Nilsson aflagsnaa för att ej bringa den ene eller andre af dessa båda värda makar i klämman. Da mölet ej var af den allvarsamma natur, att det längre borde upptaga poliskammarens uppmärksamhet, fick det bero på vidare anmälan, ifall säkrare upplysningar skulle kunna anskaffas. Det är nog svårt att vara månslerska, sitta i Redbergslid, sälja bröd, ägg och bakelser ur kista, och komma i delo med en poliskonstapel som har dåligt olsinne och hvars hanalingar olta nog lodas af detta sinne. Men om detta är svårt, så är det å andra sidan högst vadligt, att aå man är poliskonstapel, då man har dåligt ölsinne och då man brukar besöka bolaget-, ge sig i trassel med en månglerska. Ty qvinnan är stark, mycket stark, det säga en hel del manner och alla qvinnor nu för tiden. I synnerhet gäller detta påstående, i fall man betraktar de ädelstenar i skapelsens krona — qvionokönet — som kallas för mänglerskor. Inför dessa diamanter är till och med en Redbergslidskonstapels makt skör som glas. Detta fick poliskonstapel Lundqvist i går erfara. Länge bade öppen fiendskap rådt emellan honom och månglerskan Inga Elisabeth Jonansson, som i nyesnämnde lid har sin blygsamma butik i en kista. Ilistorien har i detta fall glömt att uppgifva orsaken till fientligheterna: alltnog de voro bittra. Efter bvad Inga Jahensson uppgifver skulle de å Lundqvists sida bessätt deri att han förmenat henno sitta på den för henne anvisade plats, kränglat med henne på allt vis och för öfrigt oqvädat henne. Vanligtvis skulle Lundqvist vid dessa fejder varit omtöcknad al en sdimma som ofta uppstiger ur spritglaset. Enligt Lundqvists uppgift å:er hade han alldeles icke på ! detta sätt förvatt sig. men hade Inaa Johansson i