den breda Kue de Kussie och på den andrå fått utbreda sig på Turkiets, kinas, Tunis och Maroccos områden. Konungariket Italier och de påfliga staterna hafva i katalogen blif vit upptagne hvar för sig, men deras arbeter exponeras i broderlig förening, liksom en liter fingervisning om att det väl ändå bör gå derhän till slut. Redan i den yttre verandan — eller innersta om man så vill, då jag at princip all. tid börjar inifrån — stå nägra små grupper vittnande om mästarhand, såsom denna lilla skälmska, tiggande Amor, i hvars utsträckta hand publiken då och då lägger en sous på det han ej må bedja förgäfves; den lilla glada siskarpojken, som så förtjust betraktar sin nyss erhållna fisk, och mellan dem båda till skarande kontrast den olycklige Mazeppa på sin vilda häst. I första vestibulen intager en marmor: grupp, engelen Michael besegrande Lucifer, främsta rummet och i den följande stannar man beundrande framför Napoleons sista dagar, likaledes i marmor. Den store mannens kraft är här bruten, anletsdragen stämplade af sorger och nederlag; ännu sitter han dock med kartan i hand, beräknande kanske vidden af sina fordna områden; och den drömmande blicken utåt rymden, ilar den icke hän öfver hafvet till Frankrike! Det måtte vara i ett ögonblick som detta han sänder det sin sista helsning: Jag önskar att mitt stoft måtte få hvila vid Seinens stränder, midt ibland detta franska folk, som jag har älskat så högt, ord, som sedan också i gyllene bokstäfver blifvit ristade i den mausol6, som blifvit upprest ötver honom af detta samma franska folk, som aldrig glömmer sin hjelte. Hela den stora gången utåt vandrar man förlägen om hvar man skall dröja för att få se det hästa al dessa arbeten, då man ej kan uppehålla sig vid alla. Man sliter sina ögon från ett mästerverk för att genast träffa på ett annat. Se blott denna långa rad af hänförande bilder, denna Eva, som med undrande min betraktar den sköna verld dit hon genom ett trollslag blifvit försatt, med sitt långa, fritt böljande hår; Hugo Foscolos rörande asskedsscen med sin maka innan han drager till striden; denna Charlotte Corday, hvad säger hennes blick? Är det nu som planen mognar hos henne att befria sitt fadernesland från dess gissel eller väntar hon sin dödsdom, reflekterande öfver denna hennes landsmäns belöning för hennes patriotism. Död talar den om och grubblar den på, denua stirrande blick. Denna kolossala Columbus med sina kraftfulla, redliga drag, och denna unga indianska, som med blyg tillförsigt smyger sig intill hans sida, representerande Amerika som med förtroende emottog sina blifvande förtryckare och utrotare; och slutligen denna Lucifer, det ondas princip med det sataniskt vilda ansigtsuttrycket! De båda senare äro af gips, men de ötriga af marmor. Sjelfva fagaden är ett konstverk för sig, med sina målningar i olika stenarter och ornamenter i den rika pompejanska stilen. I alla nischer stå återigen marmerstatyer och grupper i oändliga variationer, af bländande sormer och hvithet. Hvilket rikt förråd, hvilke: slöseri snart sagdt med marmor hvart man vänder ögat! Tafvelsamlingen är på långt när icke så rikhaltig eller anslående som skulpturafdelningon, och Gud vet hvad som der egentligen skall räknas som något så särdeles sramstäende. För vår del skulle vi vilja föredraga Goldoni och en trupp komedianter på ett fartyg, det är fullt karnevallif, en orgie om man så vill, men den är frisk, glad och maskerad. Men ae, äfven här ione återigen nya förråder af statyer och grupper, täflande med dem derute i skönhet. Här tyckes det vara Roms konstnärer som förenat sig att täfla med det öfriga Italien, men för att ej behöfva beskrifva dem hvar och en, så låt osa skynda härifrån, ty annars få vi ju ej se något af den öfriga utställningen. Något som vi dock ej få förbigå i brådskan är detta lilla särskilda glasskåp, som innehåller ett konstverk af mera eget slag. Det är miniatyrmålningar på pergament af an hr Verga i Florens, utomordentligt fina och delikata. Sjelsva pjesen, som tyckes vara en present till en ingeniör Luigi Tatti för utförda jernvägsarbeten. upptager jemte m:r Tattis porträtt, afbildningar af en jernvägsstation, tvenne tunnelar. en bro, allt smakfulltentfördt och omgifvet af åtskilliga prydnader, bilder och dylikt, samt på andra sidan en tacksägelseskrifvelse på Italienska språket, alltsam mans rikt innefattadt i silfverbeslagna permor. I första rummet påträffa vi naturligtvis först de evinnerliga fotografierna som då forfölja oss öfverallt. Här finnes dock någonting litet mera specielt, som tyckes hänföras till samma kategori, ehuru katalogen upptager det som graphitmälningar på förgyldt glas, och som presenterar sig ej så oåfvet. ms —