följa exemplet. Brove fra Rualand af Robert Watt. Mjöbenhavn, Vilhelm Tryde og Kristian Vissing. Rob. Watt har ett tillräckligt godt och välkändt namn som brefskrifvare, för att äfven denna nya samling af bref trån hans hand skall vinna spridning och angenämt fängsla läsaren för 1åon stund. Vid den wid då prinsessan Dagwar reste till den ryska hutvudstaden, för att der förmälas med storfnrsten-tronföljaren, gjorde äfven hr Watt en trip till Nevastaden, och äro dessa breve!, nu utgifna en prydlig samling, frukten af bans dervid gjorda iakttagelser. Hållna i den för förf. egendomliga lätta stil, som gör hans reseskizzer till en städse njutbar och intresserande läsning, gifva dessa iakttagelser en snabb, men derför icke blott ytlig öfversigt af de för en främling mest i ögonen fallande förhållarden i det ryska riket. Läsaren har ej att här vänta sig annat än touristens snabba, så att säga i förbigående gjorda anteckningar; men dessa äro lättsmälta, och läsaren gör med dem i hand en liten tur i Ryssland, detta extremernas land. bvilken ej är bland de minst intresserande. Om Holbergs Kirkehistorie og Theologie. Et Bidrag fra Fortiden til at belyse Nutiden, af RB. Nielaen. Kjöbenhavn, Gyldendalske Boghandel. En i flera hänseenden anmärkningarärd afhandling, hvilken eger många pikant roande sidor. Förf., den i vårt broderland Danmark för sitt filosofiska system om oförenligheten af Tro og Viden så bekante prof. Nielsen, har här velat gitva Holberg den rättvisa, som honom tillkommer såsom kyrkohistorisk författare i jembredd med hans samtida. Förf. antör, såsom bevis på hurn man då skref kyrkohistoria, tvenne med Holberg samtida förf., Lillelund och Thorning. Den förres kyrkohistoria från de äldsta tider till Christian VI:s död upptager 206 oktavsidor, hvilken korthet dock icke hindrar sörf. från att i sin skildring inblanda de besattaste familjhistorier. Men är Lillelund sålunda löjligt subjektiv, är deremot Thorning stel och pedantiskt objektiv. Hr Nielsen lemnar ett par komiska exempel härpå. Hvad verldens ursprung angår, bruka de största tänkare ha tillräckligt att göra med besvarandet af frågan, om verlden är af evighet eller blifvit till i tiden. Men dylika småsaker genera ej Thorning. Han klifver helt ogeneradt på, sägan de: Här märkes: 1) Om Gud har skapat verlden. Denna tid kan man temligen säkert fastställa och bestämma, att den varit 1656 år före syndafloden... 2) På huru lång tid Gud skapat verlden? Då märkes här, att det skedde på 6 dagar efter hvarandra; men här åter skall man komma ihåg, att dessa 6 dagar icke böra så förstås, som att Gud skulle användt hela dagen till att skapa... 3) Frågas ock vid hvad tid af året Gud skapat verlden? Här må vi isynnerhet iakttaga 2:ne meningar. Några anse, att det skett om hösten, dels derför att judarne, som voro uti Egypten, alltid började sitt borgerliga nyår om hösten i Beptember månad, och detta troligen efter gamla seder och bruk, hemtade från patriarkerna, dels ock derför att vid denna årstid frukterna äro mogna och hafva uppnått den fullkomlighet, att man kan njuta dem. 4) Andra anse, att våren var den tid, vid hvilken Gud skapade verlden, och fiuna vi, att de flesta patres varit af denna mening, likasom äfven att himlen är vid denna tid skönast. Vid sidan af dessa förf. är Holbergs kyrkohistoria skritven med snille. Det är, säger Nielsen, ett väsentligt töreträde hos Holbergs historia, att i densamma uttalar sig en alldeles klar och bestämd lifsåskådning. Det är stora problemer, afgörande trågor, hvilka röra sig liksom en inunder löpande ström genom hans allmänna kyrkohistoria, frågan om förhållandet mellan tro och veta, mellan religion och sedlighet, mellan kyrka och stat, mellan skolan och lifvet. Nu kommer afhandlingens förf. in på dessa, enligt hans system motsatser, och Holberg sjelf träder i bakgrunden, utom i de fall, der hr Nielsen kan gifva hans ord den tolkning, att den danska scenens Moliere äfven hyllade hans system — en bevisföring som, den i skritten nedlagda talang oaktadt, smakar väl mycket af sofism. Också måste förf. senare medgifva, att med Holberg uppträdde rationalismen i Danmark. Den sinnrika afhandlingen är väl förtjent af att läsas, isynnerhet dess sista hälft, hvilken är skrifven med en värme, som intresserar, om den än icke öfvertygar. med en gammal slentrian. Det är att hoppas, att efter hand flera andra dagblad skola