och Polissaker. RattegangsPoliskammarenPolisförhör hölls i går angående en ytterst upprörande tilldragelse vid hvilken mureriarbetaren J. Carlsson kl. 3 qv. till 6 sistl. Onsdags e. m. så illa misshandlade arbetskarlen Andreas Nilsson att han måste afföras till Allm. och Sahlgrenska sjukbuset, Enl, det vid polisransakningen företedda låkareiptyget vore det ännu icke afgjordt om ej de erhållna skadorna vore af litsfarlig beskaffenhet, I alla händelser måste tvenne af dessa skador medföra lyten för hela lifvet. Den tilltalade förklarade att han jemte sina kamrater kommit gående fran sitt arbete i det nya magusinshus som för Rosendals bolag uppföres mellan nya Tullhuset och Celllangelset. Tveone karlar kommo då fram och började slå honom. Deroteer kommo tvenne till som slogo honom med sten. Han försvarade sig da och det var hela historien. Den tilltalade som lärer förut gjort sig känd för sior vildsinthet bade ett ganska frånstötande utseende. Cigarrarbetareu Oskar Malmström hade ej sett att Carlsson slagit Nilsson, men C. öfverföll både honom och brodren, Cigarrarbetaren Alfred Malmström berättade att Carlsson öfversallit honom och hans bror samt dervid användt stenar, liksom äfven Carlssons kamrater gjort. Carlsson var då ej särdeles drucken, Anders Nilsson passerade sam na våg som Malmström. Då de öfriga at Malmströms kamrater sågo att han fick stryk, villo de försvara honom, men dervid tog Carlsson upp en sten, för att använda. En stor trekantig blodig sten framvisades. Det var det mordinstrument som Carlsson begagnat. Malmström berättade vidare att C. velat först slå honom och sedan hans bror hvilken C gaf två danska skallar. Packhuskarlen J. Johansson berättar att han aftonen på första Maj skulle gå öfver banan. Tvenne murare sprungo då snoed stenar i banden fram emot artilleriposten, de kastade äfven stenar och kommo senare närmare intill tullhuset. Vittnet såg Jå Carlsson slå Nilsson i hufvudet med en sten, så att den senare föll till marken. Johan Arvidsson hade sett Malmströmarne komma uteiter jernvågen från cellfängelset. Efter dessa kommo murarne, fem eller sex stycken, med Carlsson i spetsea. De slogo den ene at Maluströmarne. Artillerssten vid nionde batteriet Kling hade iakttagit att Carlsson var den våldsammaste bland muraregesällerna och att det var han som gal första slaget. På Carlssons fråga om Kling ej sett att de kastade omkull Carlsson, svarade han att motståndarne varit tvungna att göra det för att freda sig för honom. Huruvida det var Carlsson som slog Nilsson så att denne föll till marken, kunde ban ej säga, enär detta tilldragit sig på alltför lång: alstånd från det ställe der han posterade. Muraregesällen Ahlqvist hade varit i sällskap med Carlsson vid tillfället. Han påstod att C. ej varit den förste angriparen utan blifvit förut antastad af de andre. C. blef omkullkastad och skafd i ansigtet. De gingo ulla fredligt dessförinnan. Ahlqvist syntes på allt sätt vilja taga C. i försvar, hvilket icke heller var särdeles underligt, då han sjelf, efter hvad senare vittnesmål gåfvo vid handen, varit en bland dem som begagnat sig al sten som tillhygge. Ahlqvist uppträdde för öfrigt på eu synnerligt olörskämdt sätt, och det vore underligt om hrr. byggmästare hädanefter skulle lemna arbete åt en så qvalificerad figur. Muraregesällen Johansson bade ingenting synnerligt att berätta, då han ej med bestämdhet kunde säga hvem som slog N. till marken. Sjötullvaktmästaren Ahlberg bade sett bada sällskapen komma tillsammans utefter jernvägen, då en af dem knuffade till Malmström, som å sin sida gaf den förfördelande en spark a posteriori. Malmström sprang nu upp till artilleriposten vid magasinet bakom Lilla Otterhalleberget förföljd af alla mureriarbetarne, försedda med stenar. Ahlberg varnade dem för att på detta sätt förgå sig. Dessförinnan hade vittnet sett en bten karl slå omkull Carlsson, hvilken då redan, som sagdt, var mycket våldsam. Sedermera drog sig hela sällskapet ned midt för nya ullnederlagslokalen. Carlson slog då Nilsson i ögat med en stor sten, så att den senare raglade tillbaka. Innan han dock hunnit falla, sprang Ahlberg att söka efter en poliskonstapel, enär det nu var tydligt att mord lätt kunde komma att begås. Poliskonstapeln Jansson anträffades, men förklarade att ban icke kunde lemna sin post förrän en fullt vederhäftig person komme och begärde hans bisland. Fö jakilgen befann sig icke hr konstapeln befogad att begifsva sig till valplatsen. Afven Ahlqvist hade, hvilket vittnet kunde taga på sin ed, tagit upp och hotat med en stor sten. Allesammans mureriarbetarne hade för öfrigt kastat sten. De tycktes samtliga ha druckit bra mycket. Verkgesällen Castensson upplyste att gesällerna under arbetet ej få supa, men att några oordnengar uppkommit under dagens lopp, derigenom att Carlssons bror såsom drucken blifvit afvisad, men ej velat aslågsna sig. Målet uppsköts för inhemtande af ytterligare upplysningar, äfven derom huruvida Nilssons lif fortfarande sväfvade i fara med anledning af den honom tillfogade misshandlingen. — Carlsson återfördes i cellfängelset.