skall medföra en fredlig lösning. Kongressen skall emellertid för någon tid gifva de utländska bladen mycket att tala om under de närmaste dagarne. Utan tvitvel skulle det vara en vacker syn att skåda de europeiska makterna, lifvade at civilisationens sanna anda, uppträda som en ölversta domstol för att atvända krigets faror. Men de riktigaste tankar, de ädlaste åsigter äro icke alltid praktiska, och man kan betara, att den angelägenhet, som kommer att afhandlas, skall stöta mot oöfvervinnerliga svårigheter. Man måste taga i betraktande de menskliga passionerna, och dessa passioner äro aldrig mera hårdnackade än då de inkarnera sig i ett parti, som vuxit upp ur folket i sin helhet, och i en regering, som stöder sig på ott sådant tolk. Detta är det skådespel, som Preussen i detta ögonblick erbjuder. Antagom emellertid att en kongress, såsom det nu ser ut, verkligen kommer att sammanträda. Det är tydligt att densamma l: under närvarande förhållanden blott skulle utlåta sig så, att Preussen dervid finge afstå nmäån sina anspråk icke blott i hvad Luxemhurgska frågan rörer, utan äfven, och framför allt, i afseende på Berlinerkabinettets systematiska äregirighet och dess pangermanistiska ystnad. Den skulle söka att skydda sydtyska staternas sjelfstyrelserätt, att konsolidera Österrike, att betästa Holland och göra rättvisa åt Danmark; den skulle med ett ord ställa sig som hinder emellan Preussen och dess förhoppningar, de djertvaste så väl som de hemligaste. Det ser således ut, som Preus-: sen icke nu skulle betrakta en kongress med mera gynnsamma ögon, än Österrike förlidet ir gjorde, då det, uppfyldt af sin orimliga dröm och i en olycklig envishet, fordrade att få behälla Venetien under sitt ok. Mindre underligt lät det derföre om man hörde Norddeutsche Zeit., genast då första udet om kongress yttrades, förklara, att dihpliomatien tvenne gånger på sju är börjat sitt ocrk för sent och utkastat sitt ord om kongress på arenan, då fienderna redan beväpnade stodo poidt emot hvarandra. Icke desto mindre har Bismarcks nyssnämnda officiella blad uttalat sin belåtenhet med fredsprogrammet och förlarat, att Preussen lika mycket som Frankrike önskade en fredlig lösning; men bladet hur väl aktat sig tör att uttala någon bestämd opinion. Och likväl är stunden kommen, att fföra frågan bestämd och klar för sig samt att svara ja eller nej. Under tiden fortfar konung Wilhelm att hoväpna sin här, och man är ej säker om att icke en mobiliseringsorder för den preussiska :arm6en när som helst kan utgå, trots kon-J. ;svessen. Äfven sydstaternas regeringar göras mora militäriska förberedelser under energisk pitryckning af kabinettet i Berlin, beväpnadt pued traktaterna från sistl. Augusti månad. ven det torde ej vara med så synnerligt stor förtjusning som Wirtemberg och Baiern bereda sig att gå i Preussens kölvatten. Dessa håda länders regeringar na helt visst börjat inna, att de hatt allt för brådtom med sina preussiska fördrag, och att Österrike, som de så mycket föraktat, är en makt, som man ännu hör taga med i räkningen. Rörande den Luxemburgska frågans förlopp till den punkt, hvarpå den för närvavande står och från hvilken ett krig onekli:sen synes vara den närmast för handen ligsande utvecklingen, berättas i väl underrät:ade Wienerkretsar följande: Emellan Frankrike och Holland hade ett fördrag om Luxomburgs afträdande redan blitvit så nära afslutadt, att det blott behöfde undertecknas. Holländska regeringen meddelade detta i Berlin, men mötte der det afgjordaste motstånd af Bismarck. Detta förbittrade kejsar Napoleon så mycket mera som han ansåg sig kunna åberopa tidigare yttranden af Bismarck, sgenom hvilka han ansåg sig berättigad till det antagande, att Preussen intet hade att anmärka mot Frankrikes förvärfvande at storhertigdömet. Då stämningen å båda sidor antog en för den europeiska freden hotande karakter, framträdde hr v. Beust med ett benedlingsförslag, som var beräknadt på tvenne händelser: det ena att territoriala förändrinar icke mera skulle kunna undvikas och det andra att detta dock skulle vara möjligt. I förra händelsen skulle Luxemburg tillfalla Belgien, och således taga del i dess neutralitet, samt fästningen utrymmas af Preussen och slopas. ktill Frankrikes förmån skulle en ratifikation af fransk-belgiska gränsen ega rum, så at: Frankrike skalle återså de landsdelar som det törlorat genom 1815 års fördrag. I den se nare händelsen gick Beusts törslag ut på, att Luxemburg skulle förblifva holländskt men under de europeiska makternas garanti fullständigt neutraliseras, hvarförutom fästningen skulle utrymmas af Preussarne och slopas. Dbå Napoleon sasthöll vid sitt med Holland ufslutade fördrag, så kom blott det första fallet under behandling. Förslaget vann icke blott i Paris utan underligt nog äfven i Ber lin största bifall. Motståndet kom från den sida man minoet väntat naml från Ralcian