DTISBALTLUU1 a AA men att leken sedan öfvergått till allvar derigenom att en tredje person af besättningen vid namn Block gilvit Rau ett slag öfver näsan. Detta måtte skett med temligen kraftig hand, iy sistnämnde person uppträdde vid polisförhöret med en mycket märkba skråma öfver väsan. Sedan Rau fått slaget hade de gått in i skansen. Der drog Rau fran knif, hvar-si 8 med han hotade att sticka Block, och då Briggartner gått emellan för att afstyra våldet fick han ew knit... hugg i armen. Detta var dock, efter hvad både sAr Briggartner och Rau uppgälvo, fullkomligt ouppsätLa ligt, ty dem emellan hade ej förefunnits minsta misssämja. Rau hade vid tillfället ej varit drucken. rit Rau sjelf berättade att han, som nyss varit i land, f stod och petade naglarne då amerikanaren Block kom va och högg honom för näsan. De hade sedermera gått Sa in i skansen, hvarefter det tillgått som Briggartmor md berättat. Rau ordade dessutom om atskilligt som han 50 hade att tillvita Block som skeppskamrat. Henri Block uppgaf att Rau kommit efter honom JUN och slagit honom i ryggen samt ölverhopat honom sre med skällsord. B. hade då vändt sig om och slagit au honom för näsan. Inne i skansen hotade Rau, som at stod med knifven i band, att sticka ihjel honom. Georg Bolston, amerikanare, bade stått i dörren Fp . till skansen då uppträdet egde rum, hört Rau hota vi med att döda Block och äsett då Briggartner erhölllet knifhugget, hvilket var ämuadt åt Block. Bolston omtalade att det ej var första gången R. vädjade vill knifven i tvister. Han förklarade att R. stått i position och att det varit hans fulla uppsåt att hugga knifven i Block. Kapten Cowen önskade att Rau måtte af poliskammaren hållas häktad, tills fartyget vore färdigt att afscgla, hvilket trodues komma att inträffa d. 20 Maj, då han ville medtaga honom för att straffas å den ort der fartyget är hemmahörande. Da sa lång tid kommer att förflyta innan fartyget blir segelfärdigt, torde dock R. kunna få sin dom här. Emellertid blef han i afbidan pa den vidare ransakningen införpassad tiil cellsångelset. — Byggmastaren A. Kruger hade i polisen låtit avmäla, att han under denna månad blifvit genom inbrott i ett magasin å Hultmans holme frånstulen omkring 150 tjog vassrör. För stöld straffade manspersonerna Carl Johan Rodin och Johannes Andersson blefvo i går på morgonen inmanade i polisvakten, såsom skäligen misstänkta att ha begått denna inbrottsstöld. De ha nemligen under senare tiden försålt större qvantiteter dylika rör till atskilliga personer, och som ingendera disponerar öfver någon plats, der sådane lämpligen kunna vörvaras och tiden för att skära dem ej är om vintern eller våren, är det antagligt att de tillgripit dem ur några andra personers förvaringsrum. I går hölls polisförhör rörande ofvannämnde inbrottsstöld, hvarvid inspektor C. Johansson var närvarande såsom ombud för byggmästare Kräger. Roren voro, berättade han, förvarade på en vind i magasinet och ingen minskning i deras nntal hade märkts förrän d. 24 d:s på morgonen, Johansson hade då varit inne på nämnde vind och tunnit att en ansenlig mängd vassrör, uppgaende till minst 150 buudtar, blifvit bortstulna under natten. Rodin förklarade, art han inga rör stulit. Under vintern hade han skurit flera hundra tjog i vassen, men på senare tiden hade han ej skurit eller försålt mer än helt obetydligt. Natten mellan d. 23 och 24 d:s, samma natt som stölden från hr Kräger begicks, fogade ödet så, att han och hans vän Johannes Andersson skulle vara ute på en båtfärd i de farvatten, som ej äro belägna på särdeles längt afstånd från stållet, der stölden begicks, men ändamalet med denna båtfärd var helt oskyldigt. Det var nemligen en skeppare som förlorat en julle och hade gilvit Rodin och Andersson i uppdrag att söka 1eda på den, hvilket de, i betraktande af det vackra väder som då rådde, valde denna natt för att göra. De hade under denna färd ingen enda gång varit i land och knappt tänkt på några vassrör. En af de affärer i sistnämnde vara, som de båda kompanjonerna under senare tiden utfört, föranledde, då den vid polisförhöret i går omhandlades, en liten olikhet i uppgifter dem emellan. Det var nemligen fråga om 18 tjog vassrör, hv.lka i Oasdags eller Thorsdags avta uagar sedan blifvit af Rodin försålda. Dessa förklarade Rodin bestämut ha tillhört Johannes Andersson, som sagt sig ha köpt dem på Stampen af någon som hetat antingen Nilsson eller Holmdahl, hvilketdera kunde han ej så noga erinra sig. Rodin hade varit Andersson behjelplig att bundta dem och på Anderssons begäran gått till Husargatan och försålt dem. Då Andersson derefter blef införd för att afgifva sitt svaromål, förklarade ban att Rodin varit ensam egare till de 18 bandtarne vassrör, att A. hjelpt Rodin att bundta dem och att denne senare derefter gått och försålt dem på Husargatan. Hvad R. uppgisvit om att Andersson skulle varit egare till dessa rör, förklarade denne vara fullkomligt osannt. Ingendera ville då de konfronterades rörande denna sak ändra det ringaste af sina uppgifter, ehuru dv i öfrigt tycktes vara fullkomligt eniga. Båda försäkrade att alla de rör de sålt under senare tiden hade de sjelfva skurit. Ett par vittnen hördes, hvilka mött Rodin och Andersson då de varit ute på förut omnämnda båtfärd. De hade funnit det besynnerligt att de varit ute och rott vid denna tid, men Rodin hade äfven då förklarat att de voro ute och sökte efter en julle. Denna förklariug funno de föga tillfredsställande, ty man ger sig ej gerna ut midt på natten i sådant ärende. Åklagaren begärde uppskof af målet, samt att såväl Rodin som Andersson måtte införpassas till cellfängelset. Poliskammaren biföll detta och målet skulle åter förekomma den 3 Maj. Rodin och Andersson in föorpassades till cellsangelset. ss Ao M 2A— O 2— — — — ÖO — — mm — —— mm För andra resan stöld straffade Anders Jonsson och Martin Magnusson samt barackhjonet Johan Hansson hade i Thossdags gjort inbrott i källaren till huset u:r 18 vid Ö. Larmgatan samt der tillgripit åtskilliga buteljer öl, sockerdricka, bärsaft, 2 dussinkorgar tombuteljer och en tunna potatis. Sedan tombuteljerna blifvit försålda och den summa som för dem erhållits blifvit använd till inköp af bränvin, tyckte de sig utin tvifvel ha mer än som behöfdes för att släcka sin törst, ty en viss Regina Hansson på Sillgatan, hos hvilken de tillbragte slutet af sin dag, hade fått i föräring en del bärsast och sockerdrickkan hade de slagit ut på gården. Det var en olycklig ingifvelse al dem att bege sig till detta hus, ty det hände sig så att fram på qvällen anlände dit åtskilliga personer, hvilka i ordningens intresse ville se hvad der förehades. I och med detsamma dessa senare anlände och uader det de uppehöllv sig der voro stallets kunder så utt såga bortblåsta — alla utom Martin Magnusson, hvilken i det öfvermod som ruset skänker trotsade all fara för upptäckt och gick in. Regina Hansson om alade Magnussons och Jons—