en af hennes grannar, en gentleman, skulle om henne haft förklenande och fornärmande yttranden. Hennes man var för tillfället bortrest och hon vidtalar då sin broder att vara henne följaktig till den omtaldte gentlemannen. Dit anlända, begära de ett samtal med honom, hvilket beviljas och eger rum ute på gården. Under detta fattar brodren ställets värd om lifvet och sasthäller ho om, hvarunder frun upptager en flaska, hvars innehäll hon gjuter ofver hans hufvud och ansigte samt ingnider detsamma obarmhortigt. Hennes bior hindrar dervid den misshandlade från att skrika genom att bålla för havs mun, och frun fortsätter och ökar misshandlingen genom att förskräckligt piska sitt offer med en medförd karbas. Slutligen kommer dock till stället en person som lyckas befria den misshandlade från sina plågoandar, hvilka genast blefvo arresterade. Den misshandlade mannen tros vara lifsfarligt skadad, han är redan blind, alldenstund den vätska som slogs öfver honom och hvarmed hans hufvud och ansigte ingneds utgjordes af vitriololja. Detta förfärliga dåd har med rätta väckt stor afsky och befolkningen kunde endast med möda hindras af polisen från att tillämpa lynchlagen på de brottsliga. Att i en så stor stad som New-York hvarje natt en mängd lösdrifvare af båda könen arresteras, bör naturligtvis icke förundra någon; men svårligen lärer det någonstädes förr, om ieke möjligtvis under gamla testamentets tider, händt att någon 102 års gammal gumma blifvit häktad för kringstrykande på gatorna om naiten. Detta inträffade bär i Now-York natten mellan d. 10 och 11 dis. Ett mindre vanligt försök till sjelfmord gjordes natten till sistl. Söndag i härvarande polisarrest af en person som blifvit häktad för dryckenskap. Han företog sig nemligen att slå hufvudet mot väggen tills ban blef sanslös liggande på golfvet. I denna ställning blef han funnen om morgonen; tillkallad läkare förband hunom och lyckades för en kort stund återbringa honom till sans, då han omtalade sitt försök att på ofvannämnde sätt förkorta sitt lif, hvilket eftor läkarens utsago troligen leder till det önskade resultatet. De härvarande irländarne fortfara med sina sammankomster och insamlande af penningar till krigsmateriel för att befria sin Smaragd-ö. Nästan alla tider på dygnet ser man stora hopar af dem samlade utanför deras härvarande Generals bostad, der de invänta telegrammer från Irland eller England. De blilva icke modfällde när en för deras sak ledsam underrättelse ingår, utan någon af deras ledare håller alltid tal till den församlade mängden och uppmanar dem till enighet, ihärdighet och att på allt sätt understödja deras ös befrielse. Hopen besvarar talet med dundrande bravorop och gifver de penningar de hafva på sig till deras skattmästare, Häromdagen hade de en stor sammankomst på Union Square, ett af stadens förnämsta torg, men den bevistades endast af c:a 6,000 personer, ehuru man väntat att antalet besökande skulle blifvit åtminstone fem gånger större. Emellertid måtte stämningen der varit mycket lifvad, ty efter sammankomstens slut rusade en af Smaragdöns söner omedelbart till den åvgare som just vid den tiden skulle afgå till Queenstown och Liverpool, intog sin plats vid bordet bland de öfriga passagerarne, och befann sig efter en kort stund på resan till Atlanterhafvet. Någon stund efter tillsade fartygets clerk att alla passagerarne skulle förevisa sina biljetter, turen kom äfven till den entusiastiske irländaren, som naturligtvis icke hade någon biljett, utan endast åberopade sin patriotism och på grund af denna ville göra resan fritt. Ångarens belälbafvare, en engelsk officer, delade olyckligtvis icke hans åsigter, utan då irländaren icke hade några penningar att betala färden med, så landsattes han, trots alla sina protester, med lotsbåten vid utloppet från Newyorks hamn. Den heliga S:t Patricks, Irlands skyddshelgon, dag, firades förl. Måndag af alla härvarande irländare med parader och processioner på alla de större gatorna. Alla stadens regementers musikkårer voro af dem för tillfället engagorade. Fanor och flaggor som räckte ända upp till 3:dje våningens fönster, buros eller kördes på stora vagnar, förspända med 6 par hästar, alla prydda med gröna och hvita fjäderbuskar. Alla fanor och flaggor buro naturligtvis inskriptioner alluderande på Irlands befrielse från England. På en fana lästes: Vi skola göra detsamma för vårt land som Washington gjorde för Amerikak, och på en annan: (Gud bevare de gröva! (grönt är som bekant Irlands nationalsärg). Bland den amerikanska befolkningen i allmänhet ha irländarne icke stora sympatier, emedan de äro ansedda för de råaste och minst hyfsade af alla nationer här. På Newyorks största och förnämsta teater hade förliden Lördag det tyska sångsällskapet Liederkranz en storartad musikalisk-dramatisk gsoire, då der bland annat uppfördes scener ur Frithioss saga, hvartill musiken blifvit komponerad af den bekante kompositören Max Bruch. Entusiasmen och förtjusningen öfver scenerna ur denna herrliga nordiska saga kände inga gränsor och oaktadtåde,efterföljande numrorna på aftonens program voro af ganska mycket värde, kunde desamma icke tillvinna sig någon uppmärksamhet, så förtjusta voro alla åhörarne i vår svenska Frithioss saga. Näppeligen anade den store skalden då han diktade sitt poem att det i en framtid skulle med så stormande bifall upptagas på denna sidan oceanen. Då jag d. 1 d:s skref mitt föregående bref till Göteborgs-Posten, var jag fullt ösvertygad om att i detta mitt efterföljande kunna omtala den vackra vårens ankomst, Ladies och Gentlemens vårtoiletter härstädes och annat dylikt. Jo vackert! I stället hafva vi i denna månad fått oss en riktigt äkta nordisk vinter, ännu i dag hafva vi est klingande slädföre på do af stadens gator dit solen icke kommer allt för mycket, och den fashionabia verlden roar sig hvarje middag med kälkåkning. De senaste nätterna har kölden varit så skarp att vattenpumparne frusit, och ingen här i landet kan påminna sig en sådan vinter i Mars månad, på nära jyratio år. . I mitt bref af d. 26 Januari (infördt i G.-P. för d. 18 Febr.) hvaruti jag omnämner staden Brooklyn, har troligen genom tryckfel blifvit utsatt att staden har 20,000 innevånare. Detta är en nolla förlitet, hvilket jag torde få rätta, ty om någon af den goda stadens innevånare, hvaribland finnes en mängd aktningsvärda svenskar, skulle, hvilket alls icke är otroligt, få läsa något utdrag af detta bref i någon här i landet utkommande tidning, (ja läst flera TtAU. JÅ U Am