ligtvis i och med detsamma fortjena derpå. De innehålla nästan alltid artiklar om de fördelar gom svenskar halva genom att begifva sig till af dem förespeglade platser, uti och omkring Chicago isynnerhet, och jag anser det dersoro vara lika mycket skäl att varna landsmän för att sätta tro till dessa tidningsartiklar som till kringresande s. k. emigrantagenter. Såsom ett bevis på en af dessa tidningars okunnighet om förhållanden som den dock framförallt borde känna, må anföras att den icke vet att Sverige och Norge har en gemensam konsul i Newyork, utan uppgisver att hvarje af dessa riken har en särskild konsul. En af Chicagotidningarne klandrar skarpt att några norrmän i Boston tillställt en dramatisk soire med dans, hvaraf inkomsten, som uppgick till 135 dollars, öfverlemnades till en komit för att hjelpa nödlidande landswän, och säger i slutet af sin kritik följande: Den norska föreningen eger naturligtvis att göra huru den vill, men hvad den i vär tidning bekantgjorda emigranthjelpsoreningen beträffar, vill den ej för sitt ändamål använda penningar, som på osvannämnde sätt samlas. I en annan uppsats i samma tidningsnummer läser man följande: En gammal vän till redaktionen har väl icke så orätt, då han råder den nykomne landsmannen, att så snart han får råd hålla vär tidning för att få reda på landets ställning etc. Är icke detta vackert uttryckt af en kristligi sinnad och oegennyttig tidningsredaktion? Kanske det kan roa hemmavarande landsmän att höra huru det puffas i svenska tidningar i Amerika med annonser? Se här ett par prof derpå ordagrannt afskrifnn: Svenska Högqvarteret N:o 1, 137 Chicago Avenue, der likörer och lagerbier af bästa sort kunna erhållas; obs Thomas Tvifling. Kom och se och smaka! En skomakare annonserar: Om 3 onsken köpa billiga stöflor och skor, så gå till 46 Clark street, der finner ni ett fullständigt assortiment af herr-stöslor och skor af egen tillverkning till billigaste priser. Gör mig ett besök och öfvertyga eder sjelfva-. En annan person, som antingen kommit mycket efter sin tid, eller också kanhända långt före densamma, annonserar i en Chicago-tidning för d 5 Mars: Hostoch Vintervaror för godt pris. Undertecknad nar nyss emottagit och emottager ett stort lager af höstoch vintervaror bestående af manusakturvaror, kläder, stoflar och skor, hattar och mössor ete., hvilka varor säljas till de billigaste priser. Kommen och prosven mitt lager förrän ni köpen annorstädes! Obs. Smör och ägg tages i utbyte för varor. En skräddare beder gina kunder skynda sig att göra beställningar medan hans tillskärare hr Nordqvist är tillstädes, emedan han tager mått elter nyaste modet. De svenska tidningarne här i landet hafva på senaste tiden haft mycket att beställa med ett brel från härvarande svenska konsuln, hvilket lärer varit infördt i Postoch Inrikes Tidningar i Stockholm, och hvaruti konsuln skildrar det elände som råder här bland svenska emigranter. Tidningarne vilja motsäga detta, och tillägga, att om nöden bland emigranterna här i Newyork är så stor, så tillrada de dem att gå till Chicago, der de kunna påråkna både hjelp och arbete. Jag kan försäkra att konsulns berättelser ingalunda äro öfverdrifna, och hvad god arbetsförtjenst i Chicago beträffar, så hade jag i December månad bref från en aktningsvärd landsman derstädes, hvaruti han bland annat skrifver: For närvarande är jag i Chicago, men ämnar snart gå härifrån, ty här är ingenting att förtjena, tusentals menniskor gå här och söka arbete utan att erhålla något; det enda som emellanåt kan sås är jernvägsoch brädgårdsarbete och båda delarne är mycket hårdt. Råd derföre ingen landsman att komma hit. De svenskar som komma hit vill jag råda att genast efter sin hitkomst besöka vår svenska lutherska kyrka, belägen uti 22:dra gatan N:o 91, der de alltid kunna påräkna att träffa aktningsvärda landsmän, som kunna gifva dem upplysningar om de vänner och bekanta, hvilka de möjligtvis önska träffsamt råd och upplysningar om härvarande förhållana den och derjemte, så vidt möjligt är, söka bereda dem någon arbetsförtjenst. Emigranterna böra noga akta sig för sådana personer, som vilja draga dem till åtskilliga religionssekters sammankomster, såsom baptister, metodister och det s. k. svenska bethelskeppet m. fl. dylika s. k. kyrkor, hvaraf finnas många bland härvarande svenska befolkning och hvilka lägga an på att, som de säga, omvändafolk, isynnerhet nykomlingar. Deras mål är naturligtvis att erhålla litet af den nyomvändes kassa, ifall han har någon sådan. Det ofvannämnda bethelskeppet inköptes för flera år sedan, ligger förtöjdt vid en af stadens hamngator och är inredt till kyrka. Det var naturligtvis ämnadt till en ren luthersk kyrka, men jag vet verkligen icke hvad den religion skall kallas, som nu herrskar der. Den främling, som första gången besöker denna kyrka, blir alltid utpekad och tilltalad af presten, blir tillsagd att göra knäfall, uppmanad att göra en slags bekännelse af sitt förflutna lif, får, om han har tålamod nog dertill, ligga på knä i flera timmar, under det presten och församlingen beder för honom 0. 6. v. Presten i denna skeppskyrka tituleras af sin trogna församling för Åbiskop? och skall vara mycket rik. Hr biskopen har : fordna dagar varit skräddare hemma i Sverige. En amerikansk djurtämjerska har i en stad ej längt härifrån för några dagar sedan visat prof på ett ovanligt hjeltemod. I likhet med alla andra damer här i landet hade hon vid sitt hufvud fästat en echignon af väldiga dimensioner. Vid den vanliga tiden innan hon skulle begifva sig till menageriet gjurde hon sin toalett och insmorde dervid sitt hår och sin chignon med en ny sort pomada, som nu kommit på modet här. Representationen börjar, den unga djurtämjerskan öppnar dörren till djurens konungs, det stora lejonets bur, och inträder dit samt börjar sina manövrer med detsamma. Hon sätter sig med ryggen vänd åt lejonet, som hon befaller att göra ett språng öfver henne, men lejonet, som vädrat den ovanligt sköna lukten från damens hufvud, lägger i stället sina båda framtassar på hennes skuldror och fattar med sitt gap i den stora chignonen, hvilken det sliter från sin herrskarinnas hufvud. Denna blir dock icke förskräckt, uppmanar de skrikande åskådarne att förhålla sig tysta, börjar med sin lilla piska traktera det läckerhungriga lejonet rätt duktigt kring öronen, fattar sedan i dess nos med ena handen, hvarefter bon med den andra rycker chignonen ur lejonets gap och höjande den i luften visar hon den för de förskräckta åskådarne, hvilka knappast vågat andas, men nu utbrista i skallande bravorop för den modiga flickan, som lugnt fortsätter sin föreställning med lejonet, hvilket igen blifvit fullkomligt lydigt. Jag omnämnde i mitt förra bref att amerikanskarna äro mycket hämndfulla och anförde ett exem