Fran Utlandet. Många at de korrespondenter, som gjor sig till uppgift att följa händelsernas gång steg för steg — säger en ansedd dansk tidning, och detta med fullt fog — äro nog grymma att vilja hålla sina läsare på pinbänken. Då de stiga upp om morgonen, är kriget en afgjord sak; men fram på förmiddagen tår freden en stark ölvervigt, kl. 4 på eltermiddagen är det åter krig, och i det ögonblick, de afsända sina bref, äro de nog lyckliga att uppdaga nya fredliga symptomer. Kejsar Napoleon spelar dem isynnerhet månget puts; han är den ena dagen afgjordt för lred, men lutar dagen efter till den åsigt att krig vore hättre eller också omvändt. Men huru skola väl förnuftiga menniskor kunna tro, att Napoleon III, som uträttat så många stora ting och nu sannolikt står i begrepp att sätta kronan på sitt verk utåt, är en gammal, rådvill stackare, som trippar omkring och räknar på knapparne, under det han säger för sig sjelf: Skall jag ... eller skall jag icke? Frankrike är beslutet att häfda sin värdighet och bevara sin inflytelserika ställning i verlden. Kan denna uppgift lösas genom fredliga medel, blir det intet krig af; om icke, är kriget oundvikligt. De fredliga ressurserna tyckas vara något så när uttömda, i det några makter, och särskildt Preussen alldeles sätta sig öfver Frankrikes berättigade önskningar och framstallningar. Man betraktar i Paris Bismarcks hela uppträdande som ett direkt och afsigtligt hån mot Frankrike — och transmännen äro mycket ömtåliga för dylikt. Franska regeringens samtycke till, att den luxemburgska frågan icke uteslutande törhandlas direkte mellan Preussen och Frank