still något ytterligare tillgrepp. Detta hjelpte doc sicke denna gäng, utan en liten undersökning anstäl des på den värda qvinnans egen person, då ytterl garo et stycke halsyiletyg, detta försedt med hoppe gröna färg, anträffades. Med gravitetiska steg na skades i detsamma en poliskonstapel, och nu var de kändas räddning omöjlig, afven om jungfru Nell ännu en gång skulle velat låta nåd gå för rävt. Ho I fördes följaktligen till poliskammaren, hvarest de sedvanliga examen med henne företogs, men denn var icke för examinatorerna den latiaste, ty hon up; gaf slersaldiga olika namn liksom hon hade olik uppgifter om den ort som haft nöjet att se henne e das. Förmodligen bar hon mycket giltiga skäl a! frukta för att hennes lefoads tidigare tilldragelse skola blifva bekanta. Det namn hon slutligen stan nade vid var Petronella Westerdahl, och förklarad hon sig i sammanhang medl denna uppgilt vara frå Kungsbacka. Vid polisforhöret igår erkände hon stölden, fö hvilken det icke heller var mycket lönt att hon ne de. Målet remitterades till radhusraften och hor sjelt införpassades till cellfängelset. Et högvigtigt mål bar under några sessione utgjort tföremal för polisens uppmärksamhet och sat atskilliga qvinnotungor i rörelse. I Nov. månad för. lidet år hade en slagteriidkerska M. E. Anderssor olitvii bestulen på cn schal och tvenne pikekjolar utan att upphofsmannen till detta brott mot eganderätten kunnat upptäckas. Hustru A:s blick irrade dock spanande omkring hvarhelst hon befann sig, för att upptäcka någon som kunde uppträda i de kära plaggen. Ihärdigheten krönes dock oftast med framsång, och så skedde nu på ett sätt som om det icke var fullt framgångsrikt dock var högst oväntadt. Marie Bebådelse.lag befann sig hustru A. i kyrkan. Efter gammal vana mönstrade hon med en blick, för hvilken intet kunde döljas, kyrkogängarne af hennes eget kön, och se der var ju den förlorade ochalen svept kring en ung qvinnas axlar. Färgen på plagget, fransarne, den outplanliga fläcken af petroleum, den tjocka sömmen midt på schalen — allt kände bon igen. Sedan hon kommit sa långt var det henne eu smal sak, att taga reda på den som bar schalen. Det befanns vara dottern till en cigarrarbetare Pettersson. Hou hade fått den ut sin mor, som blef uppkallad i poliskammaten, for att göra reda för åtkomsten at plagget. Hustru P. verättade att hon en dag i September månad jemte en hustru Brandt hitdat schalen å salutorget. De båda hittarne vände sig ull en extra poliskonstapel vid namn Lundblad, för hvilken de omtalade sitt fynd. Denne tillsade dem, att anmäla hittegodset i poliskammaren. Detta tyckte dv dock vara öfverflödigt, då en medlem af polisen redan fått veta om saken. De behollo derföre schalen tills-någon kom me som kuude styrka sin bättre rätt till densamma. Någon sådan iufann sig dock icke, hvadan hustru Pettersson för 50 öre tillhandlade sig hustru Brandts andel i schalen, och sålunda hade denna kommit på den stackars flickans skuldror i kyrkan. Såväl svaranden som mälsegarinnan hade ill ett senare polisförhör inkallat en mängd vittnen, ella af det qvinliga könet, och man kan lätt föreställa sig på huru många olika sätt schalen af dem ogs i betraktande, den tjocka sömmen tummades, o. . Vv. Svarandens vittnen intygade att de sett henne edan i Sept. månad innehaiva schalen, liksom hört renne omtala huru den kommit i hennes händer. Poliskonstapel Lundblad hade äfven bekräftat uppiften derom, att anmälan om fyndet hos honom skett. ! )e andra vittnena åter förklarade att de tyckte sig änna igen schalen såsom bustru Anderssons. Då inga bevis funnos mot hustru P. att hon på! ärligt sätt ätkommit schalen tick målet förfalla och ustru P. fick behålla det mycket omtvistade plagget. —