ställa på benen, uppskattas af marskalk Niel till 580,000 man. andra sidan varnar Köln. Zeit. sina landsmän mot att hysa alltför öfverdrifna förhoppningar med hänsyn till Preussens stora öfvermakt gentemot Frankrike. Bladet konstaterar, att det i Preussen finns ett militärparti. men hoppas, att det ej skall i sina händer få statens ledning. Partiets öfverdådiga valspråk är: Den preussiska armeen har bevisat sin öfverlägsenhet öfver den österrikiska, nu måste den äfven slå den franska, för att fullständiga sina lagrar. I nära samband med den fransk-preussiska tvisten står onekligen den i Italien timade ministerförändringen. Att denna utfallit i transkvänlig anda, harmar tyskarne mycket, och sjelfva Köln. Zeit. kan ej dölja sin förbittring. Det är ej heller underligt, ty genom Ratazzis inträde i den italienska ministren i stället för Ricasoli, är en fransk-italiensk-österrikisk allians ej blott en möjlighet, utan äfven en sannolikhet. Ingen preussare kan gerna dölja för sig den allvarliga betydelsen häri. Hvad inverkan på händelserna, som det spansk-engelska kifvet skall kunna utöfva, är ännu ej godt att säga; men det är ej utan betydelse, att Spaniens minister Narvaez, enligt alla sammanstämmande uppgitter, icke tyckes trukta för att låta det komma till en formlig brytning med England. Detta deremot är beslutet att företaga en maritim demonstratiom mot Spanien. Om det förut omnämnda engelska ultimatum icke antages at kabinettet i Madrid, skall England sjelft skaffa sig rätt och börja uppbringa spanska skepp. De engelska tidningarne, som annars predika fred till hvad pris som helst, ha icke det ringaste emot demonstrationen mot Spanien, utan finna den tvärtom alldeles i sin ordning. Man tror förmodligen i England, att Spanien ären alltför svag makt att kunna tänka på motstånd. Men om man misstoge sig i denna beräkning, skulle saken dock taga en betänklig vändning. Om Spanien, som har en stolt befolkning, icke vill ge efter, om Narvaez, som anser revolutionen för sitt fäderneslands värsta fiende, tror, att det skall vara riktigast af honom att begagna det tilltälle, som England ger honom, att bringa den spanska nationalkänslan i eld och lågor, hvad skulle då de engelska fredsvännerna, som äro så styfva mot de små makterna, taga sig till, för att komma ur denna obehagliga kasus? I öfrigt visar Times i sitt senast hitkomna n:o, huru långt fredsvännerna quand möåme kunna gå i eftergifter, då de ha att göra med en mäktig antagonist. Det stora verldsbladet säger nemligen med denna köld, som är detsamma så egen: Vi betrakta ej det britiska Amerika såsom Frankrike och Tyskland betrakta hvarje remsa af omtvistlig mark mellan deras resp. områden. Vi äro snarare öfvertygade om, att våra transatlantiska besittningar måste enl. tingens egen natur en eller annan dag gå förlorade för oss, och vi hysa ej någon önskan att kämpa emot händelsernas naturliga gång. Det ryska Amerikas afträdande till Förenta Staterna kan möjligen påskynda denna utgång eller göra den säker, men alldenstund resultatet länge antagits såsom en sannolik och icke synnerligt beklaglig nödvändighet, betrakta vi utan missbelåtenhet köpetransaktionen. Från polska gränsen skrifves, att de ryska tidningarne visserligen oafbrutet fortfara att dementera de utländska tidningarnes berättelser ang. Rysslands rustningar mot Orienten; det är icke desto mindre obestridligt, att alla möjliga förberedelser göras till den förestående striden, och de ryska militärerna uttala oförbehålleamt, att den orientaliska trågan skall i stundande sommar komma till af görande. En arme om 60,000 man är redan sammandragen vid Pruthlinien, samtliga magasiner äro fullständigt upptyllda; kavaller, och artilleri hafva hela vintern igenom, om än i små afdelningar, afgått till södern och äfven Polens talrika insanteribesättning, hvilken till mer än hälften varit under vintern permitterad, inträffar från d. 13 d:s i små afdelningar efter hand i sina garnisoner, hvarifrån den äfvenledes skall kunna utan längre dröjsmål fö ras mot södern. eSATA ———