Den 10 April. I begge kamrarne har i dag med mycken liflighet debatterats det af bevillningsutskottet afstyrkta förslaget, att de enskilda banker som ega sedelutgifningsrätt derföre skola erlägga en särskild bevillning utöfver den som påföres dem för vinsten å deras rörelse. Tvenne motioner i denna syftning hade blifvit väckta, den ena af frih. v. Schulzenheim, att en stämpelatgift af 5 eller åtminstone 3 öre för hvarje riksdaler af sedelns valör måtte blifva de enskilda bankernas sedlar åsatt; den andra framburen af Medin, att de nu oktrojerade ensk. bankerna med sedelutgifningsrätt måtte påläggas en bevillning af två tredjedelar af sin nettobehållning på sedelutgifningen, att sträng kontroll häröfver måtte införas och sedelutgifningsrätten förverkas om underslef egde rum. Skälen för dessa motioner äro de mest högsinnade: statverkets behof af ökade inkomster, en billig ersättning för den minskning i riksbankens rörelsevinst som de sedelutgifvanda bankerna anses hafva åstadkommit, rättvisan, klokheten och billigheten att högre beskatta dessa banker som kommit i åtnjutande af öfverdrifna fördelar i jemförelse med andra rörelsegrenar. Motionärerna vilja på dessa skäl göra strandhugg till statsverkets nytta; — de äro nemligen icke bankdelegare. De ha varit vägledda allenast af sin sosterlandskärlek och af — Dagl. Allehanda, hvars hjerta slår med 220 slag i minuten då privatbanksintresset kommer på tal. Men utskottet betedde sig högst obeskedligt mot de fosterländskt sinnade motionärerna. Utskottet visade nemligen, dels att uppgiften om riksbankens minskade rörelsevinst var oriktig — från året 1834 till och med 1865 har denna rörelsevinst vuxit till mer än dubbla beloppet — och att denna icke kan sägas vara direkt beroende af riksbankens sedelemission; dels att de bankbolag som jemförelsevis mest begagnat sedelutgitningsrätten ingalunda lemnat de bästa resultaterna i afseende på rörelsevinsten; och dels att flera bankbolag utan sedelutgifningsrätt förmått att af sin rörelse vinna en jemförlig, till och med större behållning. Dessa argumenter voro — medgitvom det — i hös grad förtretliga, ty motionärerna voro inspirerade, näst kärleken för ett älskadt foötorland, af ovilja mot Stockholms enskilda bank, som alltid lemnat den största rörelsevinsten, men blott i så ringa mån begagnar sin sedelutgifningsrätt att vinsten derpå är relativt en obetydlighet. Emot utskottets afstyrkande af motionerna hade landshöfding Almqvist afgilvit reservation och Medin jemväl försett en sådan med sin underskrift. Den förre föreslog, att utöfver bevillningen efter andra artikeln af behållna vinsten, sedan sex procent å inbetalda grundfondskapitlet afdragits, skulle ytterligare sex procent erläggas af återstoden å vinsten. I första kammaren fördes striden egentligen emellan hrr Schartau och Wallenberg. Den förre var länge, den senare är nu den mäktigaste inom vårt bankväsende. Deras åsigter äro derföre diametralt motsatta. IIr Schartau talade med tillbakahållen vrede mot privatbankernas sedelutgitningsrätt, men förklarade sig icke afundsjuk på privatbankernas stora vinst. Deras privilegium att utgilva sedlar borde högre beskattas, deras rättighet att utgifva sedlar vore för landet farlig. Om en af dessa banker stupar, blef faran stor för hela sällskapet. Hr Wallenberg åter replikerade den förre med det lugn, som han alltid besitter och med den fina ironi, som han stundom använder mot hetsiga vedersakare. Han visade med siffror, att privatbankssedlarneg belopp icke ökats, utan minskats med tillkomsten af flera dylika banker, och att sedelutgifningsrätten derigenom nu var mindre lönande än förr. Deras egentliga vinst uppkom genom en väl ordnad uppoch utlåning. Borttogs sedelutgifningsrätten så hindrade man ej bankernas tillvaro, man endast tvingade fram åtgärden att indraga afdelningskontoren, men derigenom skulle förlägenheten ökas,