hvete, korn och deraf törmalet mjöl samt salpeter. Från Utlandet. De krigiska ryktena bibehålla sig och tillochmed tilltaga i styrka. Telegrafen meddelade häromdagen, att utrikesministern markis de Moustier officielt yttrat sig inom Frankrikes lagstiftande kår angående dagens brännande fråga: Luxemburg. Närmare upplysningar härom föreligga nu. Moustier sade i det väsentliga följande: Kejsaren ålägger mig att upplysa eder om den luxemburgska frågans ställning. Regeringen är öfvertygad om, att Frankrikes sanna och varaktiga intresse ligger i upprätthållandet af freden i Europa. Frankrike har i sina internätionela förhållanden låtit sig ledas af fredliga tankar och har ej at egen drift uppkastat den luxemburgska frågan. Den osäkra ställning, hvari Luxsmburg och Limburg befunno sig, föranledde konungen af Iolland att taga initiativet med att vända sig till Frankrike, och detta hade till följd, att de båda suveränerna utvexlade sina tankar angående besittningen at Luxemburg. Dessa förhandlingar hade ännu icke någon officiel prägel, emedan den preussiska regeringen efter en förfrågan från Hollands sida åberopade de bestämmelser, som innehållas i 1839 års fördrag. Trogna vår ledande politiska grundsats, upptattade vi möjligheten af denna territoriala utvidgning städse blott under trenne vilkor: 1) storhertigens af Luxemburg fria samtycke; 2) lojal pröfning af stormakternas intressen; 3) befolkningens egen önskan, uttalad genom en allmän omröstning. Vi äro dertör redo att i förening med de andra europeiska regeringarne att underkasta bestämmelserna i 1839 års fördrag en närmare pröfning. Vi skrida till denna undersökning med full försonlighetsanda och tro säkert, att freden i Europa ej skall bli störd genom denna oväntadt uppståndna bifråga. Sedan Moustier hållit detta tal, anmällles och inlemnades till utskotten eller byråerna trenne förfrågningar ang. den luxemburgska frågan, neml. från majoritetens, från mellanpartiets och från oppositionens sida. Under den korta diskussion, som anslöt sig till utrikesministerns förklaring, begärde Thiers, att depescherua angående denna fråga skulle framläggas. Statsministern Rouher genmälte, att saken ännu ej kommit i diplomaternas händer och att det icke fanns några depescher. Ollivier (mellanpartiet) menade att ministerns förklaring ej lemnade någon upplysning om preussarnes hållning gentemot Frankrike, hvilken, att döma af tidningarne, var förnärmande; detta borde Frankrike icke tåla, och han var öfvertygad om, att regeringen skulle göra sin skyldighet. Rouher förklarade till slut, att regeringen skulle lemna ytterligare upplysningar, sålort byråerna tillåtit, att de inlemnade interpellationerna finge väckas. Dessa parlamentariska förhandlingar, ställda i samband med de krigiska uttalandena i majoritetens organ Pays-, vittna bäst om den törbittrade stämning, som råder i Frankrike. De båda herrarne Napoleon och Bismarck ha nu verkligen drifvit det till den spets, att de antingen måste falla hvardera från sin höga plats, eller ock bekriga hvar andra. Detta är essensen af dagens tvistemål, och den kan ej borträsonneras. Det skall bli af omätligt intresse att se, hvilkendera som segrar och hvilkendera som blir besegrad, ty de representera båda hvar sin ido. Napoleon är nationalitetsprincipens härol! och för talan för folkens sjelfbestämningsrätt. Bismarck representerar feodalismen och vill förfäkta eröfringsrätten. Kan väl utgången al kampen vara osäker? Ett af våra gårdagstelegram berättade, att konungen af Holland abdikerat såsom storhertig af Luxemburg till förmån för Luxem burgs hittillsvarande ståthållare prins Henrik. Telegrammet var af tyskt ursprung och sannolikt utan fotfäste i verkligheten. För Tyskland skulle detta visserligen vara ett kärt önskningsmål; men dertill inskränker sig sannolikt hela sagan. Vi meddela här ett referat af den debatt, som d. 5 d:s egde rum i Hollands andra kammare ang. den luxemburgska frågan. Man skall häraf finna bl. a., hvilken underordnad roll penningfrågan spelar i denna sak. Icke desto mindre hvimla alla tyska tidningar af 1 1112 1111 Ä