rote och under hvilken fyra hus nedbrunno. Förhöret refererades då i denna tidning. Såsom läsaren måhända erinrar sig bodde i nedra våningen af det hus, hvarest elden utbröt, arbetskarlen Nils Bengtsson. Hos denne bodde hans hustru och tvenne söner, af hvilka den ene, Joh:s Bengtsson, berättat att han, som af ett naturbehof föranledia att gå ut kl. 12—1 samma natt som elden utbröt, dervid sett en qvinna, som omkring hufvudet bundit ett par sjalar, så att han icke kunnat se hennes ansigte, komma från vedbodarne, i en af hvilka elden först utbrutit, bärande ett fång ved. Han hade an tagit att denna qvinna var, hvad han kallade den galna Michelsonskan som ensam bebodde öfra väningen i huset. Hustru Lovisa Svensson, samma person som Joh:s Bengtsson kallade för Michelsonskan, blef vid et senare förhör hörd. Hon berättade att hon aftonen före branden hemkommit efter et: besök hos sin syster. Hon insomnade men väcktes på natten deraf, att hon hörde hustru Bengtsson, som jemte sin man och sina söner, af hvilka Joh.s Bengtsson var en, bodde alldeles under hennes sofrum, glädtigt, såsom hustru S. tyckte, utropa: Nu är elden lös och nu skola vi berga. Hon räddade sig, utan att dock kunna berga något annat än bögst obetydligt af sitt losörebo, värderadt till omkring 3,000 rdr men oförsäkradt. Då hon kom ned råkade hon Aug. Bengtsson — arbetskarlen Bengtssons andre son — hvilken syntes mycket glad och mumtert utropade: Sce nu, hvad här är på sarde. i Aug. Bengtsson, som sedermera inkallades, berättade, att han hemkommit kl. 8—9 på aftonen. Han lade sig vid 9-tiden i samma säng som brodren Jobannes. August vaknade på aftonen och bad Johannes gå ut och hemta dricksvatten åt A., som var törstig. Detta gjorde J., men gick åter ut för att tillfredsställa ett mnaturbehof. Då han derefter inkom berättade han, att han ute mött en från vedbodarne kommande person med sjalar omkring hufvudet och bärande ved. Denna person trodde han vara Lovisa Svensson. Han väcktes sedermera, etter att ånyo ha insomnat, då elden utbröt. Tillfragad om tiden, da han bad brodern om vatten, förklarade han, att det varit mellan kl. 12 och 1 på natten, emedan han derefter hört en klocka slå ett. IIan ändrade vidare sin uppgift om, att det varit han som väckt brodren Johannes och bedt denne om vatten: nu sade han att det tvärtom varit Johannes som väckt honom. Vidare sade han den ena gången, att föräldrarne varit vakna, då J. gick ut, men sedermera, att de först vaknat, då J. åver inkom. Slutligen yttrade han, att hans moder vid detta tillfälle tagit ned en på väggen bängande klocka. Han blef dock efter denna uppgift mycket förvirrad och påstod, att modren först nedtagn den sedan elden upptäckts. Job:s Bengtsson, som derefter hördes, hvarunder brodren hölls aflägsnad ur sessionssalen, berättade, att han blifvit väckt af brosren, som bedt honom gå ut och hemta drickesvatten. Sedan detta skett hade han, såsom ofvan blifvit nämndt, gått ut på gården då han skulle mött Lovisa Svensson. Föräldrarne voro ej vakna förrän han återkom från sin utflygt till gården. Tilltragad huru han kunnat veta, att kl. var mellan 12 och 1, då ban var ute, berättade han att föräldrarne dagen efter eldsvådan strängeligen till sagt honom, att han skulle lemna denna uppgift i poliskammaren och sedermera enständigt vidhålla densamma. Då han tillfrågades huruvida han samma dag som detta förhör egde rum talat med värdshusidkaren Nilssons hustru innan han gick upp i poliskammaren, förnekade han detta, men medgaf sedermera att han varit inne på värdshuset och begärt en sup, men blifvit nekad detta. Deremot hade hustru N utvit honom 10 öre och tillsagt honom att skynda upp i poliskammaren. Han råkade derefter brodren August och blef af denne bjuden på en sup. Han hade tagit med sig en qvariersslaska i den förhoppning att få densamma fylld med litet bränvin, för att derur hemta en styrkande dryck för det blifvande förhöret I stället hade hustru N. tagit ifrån honom flaskan. Han hade någon gång talat med hustru N, om eldsvådan, men endast samtalsvis. Med Nilsson sjelf? bade han aldrig talat om densamma. Då han anyof blifvit kallad upp i polliskammaren hade han gått till Nilssons och omtalat detta. August Bengtsson bade icke bjudit honom på mer än en sup då de gingo upp i poliskammaren. Detta hade skett i Masthugget. I staden hade han icke förtärt något. August Bengtsson berättade att han på morgonen emellan kl. 8 och 9, innan ban gick upp i polisförhöret, samtalat med hustru Nilsson och dennas syster å Nilssons värdshus. Hustru N. bjöd honom då på en sup. Sjell hade han sedermera på förmiddagen före förhöret bjudit brodren Johannes på förtäring dels på Larssons värdshus i Masthugget och dels pa bolagsvärdshuset vid S:t Eriks torg (hvilket såsom nyss nämnts brodren förnekat). Johannes hade al hustru Nilsson lätt en väst i present. Tillfrågade huru de kunde förklara den tvetalan till hvilken de båda vid åtskilliga tilllällen under förhöret gjort sig skyldiga, svarade de att i detta afseende intet hade att anföra. Vid det förhör som i går hölls berättade kammakare Svedgren, som dertill blifvit kallad, att han omkring en balf timma efter eldens utbrott bemärkt båda de yngre Bengtssönerna, hvilka då voro öfver lastade. Då han frågade dem huru elden utkommit. svarade de att det skett i vedboden, som Åvarit ärad, hvarmed de antagligen menat att elden blifvit anlagd. Svedgren hade för öfrigt intet annat att berätta, än att då han för någon tid tillbaka — om före eller efter jul, kunde han ej bestämma — talat med Nilsson i anledning deraf att han ej betalt hyran, hade N. yttrat: Ni få snart ge er ut allesammans, hvilket yttrande Svedgren ansett besynnerligt. Nilsson förklarade att han dermed menat, att alla som ej betalt hyran skulle få flytta. Då inga vidare upplysningar kunnat vinnas, yrkade åklagaren, poliskommissarien Kant, att målet måtte remitteras till vederbörlig domstol, på det att vittnena måtte blifva på ed hörde. I enlighet dermed remitterades målet till Säfvedahls häradsrätt. Från Uufvudstaden. — Sällskapet Par Bricol gat i Söndags