gen af Nederländerna att emot sin vilja inträda i tyska förbundet och att för ötrigt en icketysk furstes inträde i den nya unionen strider mot de principer, som måste vid Nordtysklands organisering komma i betraktande. — Man behöfver ej vara synnerligt klyttig, sör att här läsa mellan raderna, att man vill säga, det Bismarck icke bör reta fransmännens ömtålighet för mycket och ej må motsätta sig Frankrikes och Hollands affärsuppgörelser. Denna uppfattning är ätven densamma, som visar sig uti la France, Patrie, Pays etc. Äfven Hollands regering vill vältra ifrån sig hvarje ansvar för hvad som kan ske. Hon har, enligt holländske utrikesministerns förklaring för landets representation, erbjudit sin bemedling, men ej velat påtaga sig något ansvar!, och att hon skall hädanefter afhälla sig från hvarje inblandning i den luxemburgska saken. Medan man nu på detta sutt söker genom oegennyttigt sken tillvinna sig sympatier och minska ansvaret för hvad som stundar, bereder man sig å ömse sidor på de allvarligaste eventualiter. Enl. bref från Paris till böln. Zeit. samlar man nu isrigt armens krafter. Inom de franska arsenalerna råder en feberaktig verksamhet och ätven engelska och belgiska fabrikanter ha nyligen fått ytterligare beställningar, hvilka skola vara färdiga inom möjligast korta tid. I Paris har maa tillochmed velat veta, att den franska armskåren från Lyon fått ordre att begifva sig till Strasbourg. Det franska folket, skrifves det, följer med nyfiken spänning utvecklingen af det lilla dramat som hittills icke blifvit af något nationelt intresse. Man slår ingenstädes lättare än i Frankrike öfver från den ena ytterligheten till den andra, och kejsaren har alltid förstått sig väl på, att, såfort så var al nöden, låta fransmännens corde sensible vibrera. Ställningen är allvarlig, mycket allvarlig, och ingen bör i Tyskland dölja för sig, att, om ett krig nu besvärjes fram, det visserligen skall enligt all sannolikhet hafva till följd den napoleonska dynastiens fall, men samtidigt ätven en national resning, hvilken lätt skulle kunna antaga dimensionerna af en ödesdiger strid mellan de olika racerna. Det tycks vara ett särdeles behaglige ämne tör den preussiska pressen att få sysselsätta sig med spekulationer öfver den napoleonska dynastiens fall. Det är ej underligt, ty detta förutsätter, att preussarne skulle i grund slå fransmännen och bringa Frankrike till branten af undergång — och är väl Preussen ännu vuxet detta storverk? Det synes, at alla tecken att döma, att kejsar Napoleon spelar de finaste korten och att Bismarck liknar bredvid honom en larmande, halfrusig soldat bredvid en fin taktiker. Det kan ej nekas, att Napoleon lagt i dagen flera bevis på den största återhållsamhet gentemot Preussen. Han har blitvit af detta hånad i hänsyn till Sachsen, det sydtyska förbundet, Nordslesvig, Hannover och mera. Han har tåligt uppburit dessa kränkningar och låtsat sig ej bry sig om det förödmjukande öfvermod, hvarmed Preussens regering behandlat alla frågor, som kunnat stå 1 något slags samband med Frankrike. Napoleon har städse låtit sina ministrar och organer framhålla, bu rusom han af intresse för den tysk nationen brutit med fransmännens gamla fördomar mot Tyskland. Men då Preussen slutligen står färdigt att under sina vingar samla hela Tyskland, med undantag at de tyska delarne i Österrike; då det redan slutit anfallsoch försvarsförbund med de sydtyska staterna ochå: står i spetsen för mäktiga armeer, — då fin-. ner Napoleon sig nödsakad att betrygga genom en liten landvinning en annars hotad gräns. Man vill ej tillåta honom detta, fastän det endast är en försvarsåtgärd å Frankrikes sida. Han kan nu — och skall tvifvelsutan snart göra det — för sitt folk hänvisa på sin försonlighet och sina fredliga tänkesätt. Fastän: han genom att inbjuda hela verlden till fredsfesten i Paris, representerad af den nya verldsutställningen, ådagalagt sin iredsälskande stämning, måste han dock till slut finna, att man emot honom gått för långt. Han skall framhålla, hurusom Frankrikes gränser äro hotade, huru man vill trampa i stoftet de moderna principer, för hvilka Frankrike ställt sig i spetsen, ja, huru man vill störta dess af franska folket genom allmän omröstning vaida dynasti, derför att denna just representerar denna folkens sjelfbestämningsrätt, som Preussen och äfven Ryssland ej vilja veta af. Han skall två sina händer och tillspörja franska folket. huruvida detta vill tåla, att man på sådant sätt föreskrifver det lagar. Huru svaret skall lyda, visas tillräckligt ee af den mer och mer törbittrade stämning, som råder inom Frankrike mot Preussen. Litet mera öfvermod å dettas sida, ännu någon oför sonlighet af detsamma, och franska nationen skall stå som en man, för att tillbakavisa kränkningarne. Napoleon behöfver ejj göra — mm —