husets sagstiftande myndighet, så länge de 10 Sydstaterna ej voro representerade i kongressen; men protesten blef helt enkelt tillbakavisad, i det sekreteraren vägrade att emottaga den. Så ofta demokratiska deputerade senare begärt ordet, hafva de vanligen genast hejdats genom inbringandet af den s. k. 2previous question, d. v. s. undersökningen af, om on diskussion ang. denna punkt kan tillstädjas. Hvad kongressens eller det radikala partiets ställning till presidenten Johnson angår, anser man nu hans makt så fullständigt bruten och inskränkt genom det ständiga antagandet af lagar i trots af hans veto (så t. ex. lagen om Sydstaternas indelning i 5 militärdistrikter och förvaltning under militära guvernörer), att sjelfva anklagelsen eller processen emot honom förlorat en del af det intresse, hvarmed de radikala i början omfattade denna sak. Emellertid hvila Johnsons siender ingalunda. D. 7 Mars uppträdde åter den bekante Ashley trån Ohio (hvilken först bragte fram åtalet mot Johnson) och började på nytt orda om presidentens politik. Han beskyllde ej blott Johnson för delaktighet i Lincolns mord, utan yttrade äfven, att presidenten gjort det Hvita Huset (presidentens boning) till en håla för tjufvar och folk, eom schackra med amnestibevillningar, och att det fanns få brott, som ej utöfvats af Johnson och hans vänner. Till lycka för menskligheten, sade den värde talaren, födas dylika odjur blott en gång i århundraden, såsom straff och förbannelse för menniskoslägtet. Folket våndas i krampryckningar och anropar högt kongressen om, att befria den från den skam och vanära, som den nuvarande presidenten bragt öfver landet. Slutligen uppnådde Ashleys rasande deklamationer en sådan höjd, att talmannen, Colfax, måste kalla honom till ordningen; men på Ashley följde genast general Butler och Fernando Wood, hvilka tillochmed sökte att i hättiga ordalag öfverbjuda den förre talaren. Det har länge varit tråga om kongressens ajournering tills i Maj; men man synes ej kunna enas härom, ty kongressen sitter ännu och arbetar. Senare Post. Den luxemburgska frågan utvecklar sig mer och mer, och dess afgörande lösning träder med hvarje stund mera bestämdt fram, så att det snart skall visa sig, huruvida det nyss så öfvermodiga Preussen skall nödgas under tystnad åse, huru Frankrike tvingar det att draga sina trupper tillbaka från den tyska förbundsfästningen Luxemburg. Tillrättavisningen är på sin plats. Parisertidningen Avenir nationale meddelar, att Luxemburgs afträdande till: Frankrike är en fait accompli. Konungen af Holland underrättar Preussen om afträdelsen, så fort han derom emottagit depesch från Paris. De luxemburg ska tidningarne tyckas uttala sig med belätenhet öfver förändringen. Preussen har nu äfven anslutit sig till Frankrike och Ryssland i frågan om Kreta, hvars afträdande till Grekland Preussen nu äfven förordar hos sultanen. Köln. Zeit., som ej med välbehag upptager denna underrättelse, anmärker härtill maliciöst: Så mycket är säkert, att Preussen genom sitt förslag om Kretas afträdande till Grekland egnar nationalitetsprincipen den eklatantaste hyllning; ty mer än en tredjedel af Kretas innevånare, och dertill de rikaste, mest bildade och tapp: raste, är turkar. Ett ringa flertal är greker; grekernas förhållande till turkarne kan vara ungefär 3: 2. Hvilken eldig dyrkare af nationalitetsprincipen grefve Bismarck då måtte blifvit på sista tiden! Nordslesvigarne kunna nu sofva i ro; der är proportionen mellan danskar och tyskar såsom 10: 1, och grefve Bismarck skall, om turkiske gesandten tillrådde honom att afträda Nordslesvig ända till söder om Flensborg, nog svara: Javisst, och i dag): heldre än i morgon; ty kännen j ej det kristliga ordspråket: Hvad som är rätt mot den ene, är billigt mot den andre ! I Englands Öfverhus har lord Derby förklarat, att regeringen nekat tillråda Turkiet att afträda Kreta, hvarjemte han tillade, att han betviflade, det Turkiet skulle godvilligt på in härpå. Inom nordtyska parlamentet har representanterna från Nordslesvig, Kryger och Ahlmann, tillkännagifvit sig vilja väcka förslag till ändring af art. 43 i nordtyska författningen, så lydande: Värnpligten suspenderas i Nordslesvig till en söder om Flensborg dragen linie, tills man kommit till ett resul tat angående afträdandet af slesvigska distrikter. I Nordslesvig går Preussen fortfarande till väga på samma sätt som förut. De slesvigare, som nekat att svära den preussiska fanan, ha förts söderut, för att undergå fängelsestraff. Landtvärnisterna ha sått valet mellan afläggande af eden, preussiskt fästningsstraff eller utvandring till Danmark. Polismästaren ;