ner. — Under öfver alla under. — En Odäga, pål lindre Teatern. — En lofvande skådespelare. — Ir Ullbergs recett. — En gryende talang, tema med eflexioner. — Arbetets ära! — Fakta tala eller en förning som går framåt. — Den sista skarpskyttesoiCen — för säsongen. — En dyrbar utställningsartiel. — Menniskan spår, men Gud rår! — Gilligt örhinder, anekdot. Ändå en liten aning om våren! En liten läkt af värme i vår halft förfrusna tid, en smula solsken i vår vinterdimma, en förstulen viskning om den ljufliga tidpunkt, då jorden vaknar ur sin långa dvala och drager sin kosteligaste skrud uppå! Men icke ett ord derom, icke ett knyst, låtom oss vänta, hoppas och framför allt — tiga: Att profetera ej är lönt Och minst af allt om väder, Bäst som man tror på vår och grönt, I snödrägt allt sig kläder. Nej, väntom hellre lugnt och tyst, Tills lötvad skogen talar, Tills solen lif i blomman kysst; Då öfver berg och dalar Från glad, bevingad sångarhär Ett enda jubel ljuder: Hip, hip, hurrah! Nu vår det är, Till fest, till fest! Hvem bjuder? Man har understundom hört resande högljudt (och med skäl!) beklaga sig öfver den brist på offentliga nöjen, som ofta är rådande i Göteborg. Men, du resenär, eho du än vara må, du må komma från hufvudstadens Blåskäggs-anstuckna teatersalonger och Hammerska, guldglänsande konsertsalar, der man tycks bereda de besökande ungefär samma beqvämligheter som sillarne i en silltunna, eller från någon af våra småstäders mindre praktfulla och mera idylliska konstnjutningar, et måste du dock medgitva, att i dessa dagar vår goda stad har litet af hvarje att bjuda på. Hr Laws pittoreska resa och hr Cohens solmikroskop, dock endast när solen skiner, Soires modernes 2 gånger på en vecka, Jean Kullin och systrarne Gröneberg i Nya Teaterns foyer och Alexander Rancheraye i Elementarläroverkets sollenitetssal samt dessutom spektakel fyra gånger i veckan — utom då det inställes! — kan man höfligtvis mer begära af en stor småstad? Jo, hör jag en förtjusande röst framhviska, det fattas något? Hvad då, min nådigaste, ett enda ord från så sköna läppar och vi vilja sätta alla de synliga och osynliga makter, som stå till vår disposition, i rörelse för att uppfylla er önskan: Blott en vink, och luften hvimlar Af en yster, glädtig tropp, Ilande från solar, himlar Att er önskan fylla opp! Sådan trollkraft qvinnan eger Att en verld i bojor slå. — — Är ej sanning hvad jag säger, Borde det dock vara så! Nå väl, hviskar ni, laga då så, att italienska operan från Köpenhamn kommer hit!... Ack, huru gerna skulle vi icke vilja uppfylla er önskan, men Dit vår makt tyvärr ej sträckes, Sådant der skall sofvas på, Och förrn direktionen väckes, (Hvilken kan ni väl förstå!) Kan Lorini med sin stolta Sångartrupp ha gått i qvaf, Och Andreffi och Sarolta Få vi ej se röken af! Dock ni eger ju sjelf, noga eftertänkt, medlet i er egen lilla hand! Direktör Achille Lorini (som inom parentes sagdt sjelf lärer vara ett verkligt praktexemplar af Adam Homo, en sannskyldig Don Juan) begär helt enkelt garanti för ett visst bestämdt antal representationer. Får han det, lärer han genast komma hit för att låta oss tjusas at signora Sarolta (som alldeles icke lärer vara någon Kajsa Rulta utan en bländande skönhet), al signor jAndreffi (som lärer ha mera af Ander i sin röst än i sitt namn), och af signor Padilla (som oaktadt den fatala ändelsen af hans namn lärer sjunga särdeles väl) för att förbluffa oss, med sin buffa, och låta oss skåda en kapellmästare med något af salig Foroni i kroppen. Ensin! Sätt nu alla häfstänger i rörelse tör