tiden har här i Danesheld vistats en mycket dålig personlighet med ett högst inställsamt väsende och — men hvad vill det säga? afbröt åter mr Lester och rusade vredgad upp då han såg Lydney inträda. Ni här! Ni djerfve man! Huru vågar ni intränga — jag ber er om förlåtelse, lord Dane, men det är just demne person jag ville tala om — Lydney — Mr Lester stannade midt i talet, ty lord Dane hade lagt sin arm under den djerfve mannens och ledde fram honom. — Ett ögonblick, George Lester. Ni får tala om Lydney sedan jag presenterat för er min son, Geoffrey Dane. Mr Lesters bestörtning var oerhörd. — Uan er son! utropade han. — Min egen son. Ah, Lester, ni och andra i Danesheld ha förtalat och smiidat honom, ha beskyllt honom för alla möjliga brott; men Maria tog honom för hvad han var — en man af heder. Jag tror att ni får ge henne åt honom i trots af mr Herbert Dances tidigare anspråk. Mr Lester svarade ej. Han såg än på Maria, som nästan mot sin vilja blifvit indragen i run:met, än på Geoffrey Dane. Huru kunde han nagonsin ha misstagit sig på detta ädla ansigte. Sanningen att säga hade han från första stund fatt ett gynnsamt intryck deraf, hvilket varade till dess omständigheterna och Herbert utplånade detsamma. — Maria må sjelf välja, sade han i hjertlig ton.