bankiren var redan i rummet och betjenten lemnade dem ensamma. — Jag stör er tidigt mr Lester, men den angelägenhet som fört mig hit måste vara min ursäkt. Innan jag sysselsätter mig med den, så tillåt mig att lemna er följande upplysning. Jag är ej lord Danes bankir, eller någon bankir alls; jag är en af de högsta tjenstemännen vid detektiva polisen. — Åh bevars! utropade mr Lester. — Jag kom hit till Danesheld i en viss affär, och det är af vigt för mig att icke vid sådana tillfällen bli känd för hvad jag verkligen är. Låtom oss emellertid förbigå detta: jag endast nämner det för att öfvertyga er att då jag gaf befallning om unge Lydneys frigifvande, så hade Bent, på hvilken ni var så ond, intet annat att göra än att lyda mig. — Var det ni som satte honom på fri fot? Hvad i all verlden kunde förmå er att göra det? fortfor mr Lester skarpt. Karlen är en så stor skurk som någonsin gick i två skor. Gjorde ni det för att skydda honom för följderna af hans brott? — Ingalunda; min pligt är att bringa brottslingar under lagens arm och icke att skydda dem för densamma. Jag frigaf honom derföre att han icke var skyldig till brottet. Hör på mr Lester; vid anfallet på ert hus fanns en anförare som uppgjort planen dertill och förledde de andra, stackars karlar, att för penningar följa honom, och på denne anförare hvilar enligt min åsigt nära nog hela felet.