— Jag kommer till följe af en inbjudning från miss Dane, svarade Lydney artigt. Mitt besök gäller ej mylord. — Jag är herre i detta hus, sir, och der är dörrn, var det högdragna svaret. Gå ut. Han höjde sin hand liksom för att ge kvaft åt besallningen. Bruff skyndade hastigt emellan dem. — Oh, mylord, gör det ej! bad han ien sinnesrörelse som han ej kunde undertrycka. Ni skulle komm: att åugra det efteråt. Denne gentleman torde ha lika stor rättighet som mylord att — att — inträda i slottet. Innan lord Dane hann skjuta Bruff åt sidan — ifall han hade för afsigt att göra det — inträdde mr Blair, hvilken följt Lydney till slottet. Efter att ha kastat en forskande blick på de närvarande gick polistjenstemannen fram till lord Dane. — Sir, sade han i låg ton, vill ni bevilja mig ett samtal innan ni företager något vidare med denne gentleman? — Sir! Sir! upprepade lord Dane, förvånad öfver detta tilltal. Det var många år sedan han hört sig kallas sir. — Jag talar med full öfverläggning, var mr Blairs svar. Jag har underliga nyheter att meddela er. Lord Dane såg sig omkring — kastade obeslutsamma blickar än på den ene än på den andre, som om han blifvit fattad af någon panisk förskräckelse. Polistjenstemannen stod lugn och orörlig, Lydney med värdig hållning, men ett visst medlidande uttryckt i hans ansigte, Bruff ytterst förvirrad, men visande stor vördnad för den unge