At detsamma fann låsåren, huru 1084 d store historieskrifvaren upptattat den stora ide, som skall framgå ur det kaos, hvilket bildas af skymningen mellan tvenne tidsåldrar, det förflutna och det tillkommande. I det vi ansluta oss till Thiers önskan om ett förbund mellan de liberala länderna, är det deremot af motsatt skäl mot hans, neml. just af kärlek till nationalitetsprincipen och derför att vi uti denna se enda möjligheten till en varaktig fred tör Europa samt till de smärre staternas och folkens räddning och oberoende. Danska Dagbladet yttrar i detta samma ämne följande väl sagda ord, hvilka vi taga oss friheten här årergirvva: Vid bedömandet af Thiers yttranden måste man denna gång, likasom då han förl. år höll sitt bekanta tal, skilja mellan hvad han uttalar som fransman och hvad hau endast anför, i atsigt att komma åt den kejserl. regeringen. I förra hänseendet har han den allmänna meningen och regeringen sjelf på sin sida; i det senare står han temligen isolerad, om än hans kritik är slående. Om det nuvarande tillståndet i Europa skulle bibehålla sig eller ytterligare utveckla sig i samma riktning, som alltsedan Bismarck kom att spela första violinen, skulle Thiers ha rävt i att det äldre tillståndet var att föredraga framför det närvarande. De små staterna ha fullständigt förlorat det värn, som de förut hade i fördragen, medan den princip, enligt hvilken nationaliteten skall läggas till grund för en ny territorial indelning at Europa, trampas så skamligt under fötterna, att den ej ger den svagare den aflägsnaste säkerhet för ett fortsatt lif. Frankrike har proklamerat nationalitetsprincipen, men hittills varit ur stånd att skaffa den erkännande, ej ens tör sin egen del än mindre då för de helt och hållet eller till hälften undertryckta nationer, hvilka endast genom dess bistånd kunna hysa hopp om att berga sin tillvaro. Italiens enhet förmörkas genom blodbaden i Polen, och nationalitetsprincipen har fått ett nytt slag genom Nordslesvigs införlifning i Preussen. Äfven för Italiens del har principen ej kommit helt och hållet till sin rätt, och italienarna lefva på krigsfot, derför avt de ej ha någon säkerhet för sitt fäderneslands framtid. Men franska regeringen skall uppenbarligen motsätta sig, att det närvarande tillståndet blir varaktigt, derom vittnar dess beslut om att bringa en million soldater på benen, och derför förfelar Thiers angrepp på nationalitotsprincipen sin verkan; ty det är ej från principen, utan från densammas ringaktande som farorna komma. Då hvarje folk kan lefva tryggt sitt eget lif, skola de stora härarne försvinna af sig sjelfva, och den nya principen skall lemna ett vida kraftigare värn för de små stater, som enligt densamma upprätthållas eller skapas, än de kullkastade fördrag, gom trampade dem under fötterna. Det finnes ingen politisk ide, som tilltalar det franska lket mer, än att vara de svages beskyddare och att betrygga Frankrikes inflytande genom n allians med de befriade nationerna. Napoeon III har upptagit denna ide, och det franska folket är öfvertygadt om, att han ej gjort det under skrymtan. Han har icke sedan 1859 gripit till vapen för densamma, men han har förfäktat den öfverallt och fick nationalitetaprincipen erkänd vid freden i Prag. Thiers anser Italien för en makt, som står i ett till hälften fientligt förhållande till Frankrike; men i detta hänseende hyser Jranska folket ej en skugga al fruktan. Thiers säger (i likhet med de flesta statsmän, som f. n. fritt yttra sig om Europas politiska ställning), att ett allmänt krig är nära förestående; men då skall just nationalitetsprincipen vara Frankrikes styrka. Pål motsatta sidan ställer han Ryssland och Preussen; men det är ju i väsentlig mån nationalitetsprincipen, som framkallat en så djup klyfta mellan dem och Frankrike. Om ej Polen funnes, kunde Frankrike i många hänseenden kunnat gå tillsammans med Ryssland; men det franska folket vill nu en gång tör alla icke uppgifva Polens sak. Intressant är att se, det Thiers äfven ställer Ryssland och Preussen tilssammans i den danska saken, fastän det danska hofvet alltid bemödat sig om att stå väl med Ryssland (man erinre sig blott den tid, då en dansk udning kontiskerades och åtalades, derför att den sade, att danska folket ej hyste sympati tor Ryssland, och förhandlingarne om arfstöljdens ordnande), och fastän de båda hofven nyligen knutit ett familjeband med hvarandra. I Danmark hysa ännu många tro till Ryssland, fastän det gaf Preussen fria händer gentemot Danmark, och vänta sig guld och gröna skogar från Petersburg. Men Thiers har säkert rätt. Ryasland gör ihop med Preussen i Nordslesvig, likasom det gör det i Polen; en omröstning på det ena stället skulle lätt kunna leda till en omröstning på det andra. Ollivier har under förhandligarne i lagstiftande kåren sagt, att Frankrike måste förhindra Tyskland från att ansluta sig till P JÖ5nA KA. 24 (s Bh r92 Ft — —Oo rr — — ARB rr — 2— Am AB — — ———