)IO0t bC(nolt BARA UIP VIL, 101 BIL HIUMTA DARKC1UIUHUAND HU I skedda utgång. Det skulle sagt till Italien, att det trädde inom skrankerna för Tyska: Förbundet, och I7 lItalien skulle jörblifvit lugnt. Österrike skulle anagit detta som en skänk från bimlen. Och Preussen skulle ej fört något krig, emedan det stått allena. Thiers förklarade det vara förtal, att kammaren visat sig för fredlig, för att regeringen skulle kunnat uttala ett sådant ord. Kammaren önskade visserligen freden, men den ville ej någon feg och egoistisk fred; den ville Europas frea och icke Frankrikes allena. Kaminaren förutsåg kriget och önskade, att det ord skulle uttalas, som kunde förebygga detsamma. Om regeringen fört ett sådant språk, skulle kammaren ställt alla sina hjelpkällor ull hennes förfogande, för att etärka benne (bifall). Huru allvarhg ställningen deremot är nu, bevisas af den nya militärlagen. Hurudan är nu denna ställning? Preussen med dess allierade eger 31 mill. innevånare; det nordtyska sorbundet är en illusion, ty konungen af Prcussen har den militära och diplomatiska makten i sina händer, och hans budget för hvarje soldat är högre, än den i Frankrike. Preussen har dessutom förträffliga gränser, isynnerhet vid Rhen och Main. Det eger Maidz, sum Napoleon kallat nyckeln till Europa, och i händelse at ett ucderlag kan de: draga sig tillbaka till Coblenz och Mainz. Genom Sydtysklands gestaltning gör man den militära enheten fullständig. och hr v. Bismarck begär nordförbundets saabba kovustitueriug, för att ingå en militärisk alliaus med Södern, hvilkea ställer en makt om 40 mill. vid Frankrikes gränser. Osterrike, som nu år nästan alldeles ruineradt, söker rekonpstituera sig. Onskligt är at: det lyckas, emedan det nya Tyskland anusra skulle bemäktiga sig äfven dess tyska provinser. Thiers sade sig ej vilja orda om den oriontaliska frågan, oaktadt dess allvar och fastän den i högsta grad intresserar Europa Han ville blott fästa appmärksamheten derpa, att Koustantinopel skullo i czarens händer upphöja Ryssland till den främsta makten och bekräfta Napoleons ord, att Europa inom 50 år skall vara ryskt eller republikanskt. Man mäste derför hindra detta ifrån att ske. Han beklagade, att turkarne ej äro kristna, men man bör akta en turk, som är trogen sin Koran, lika mycket som on kristen, hvilken aktar evangeliet. Ryeslend är faran; det styres visserligen af en upplyst surste, men han är ej aen ende och man bör ätven taga hans land med i räkningen, Preussen oeh Kyssland — sade Thiers — äro genom sina intressen bundsförvandter, och man måste dertör frukta, att om Ryssland vill gå till Konstantinopel, skall Preussen ej göra någonting deremot, likasom äfven Ryssland, enligt all sannolikhet skulle låta Preussen råda vid Rhen. Han visste ej, huruvida ett alliansfordrag bestode melian Preussen och Ryssland, men trodde regeringen skola kunna lemna upplysning derom. Man har af Italien och Preussen under sistl. år sett, att om tvenne regeringar äro mycket intima, är ett alliansfördrag snart asslutadt. Frankrike har händelserna i sin band; det måste ställa sig i spetsen för de hotade intressena, för att hindra nya olyckor. Freden är tillräcklig, för att utföra detta. Frankriko har visserligen inga bundsförvandter, Österrike har ännu icke förtroende eller tid, för att visa sig erkänsamt; Italien söker nya äfventyr; hvad Spanien beträffar, ha Pyrencerna aldrig varit så höga, England är öfvermätt på de enropeiska angelägenbeterna, Tyskland är i tvedrägt med Frankrike för Danmarks skull, Schelde kommer det att forgäta Svarta Hafvet och Ryssland håller sig på afständ; Frankrike måste försvara de kränkta intressena och förklara sig icke vilja träda dem för nära. Eugland skall då, öfveriygadt om dess lojala sinnelag, ansiuta sig tilljoss. Det är nödvändigt, att Frankrike och En,land gå hand i hand, på det att småstater, såsom Holland, Danmark, Sverige Ke., må kunna ansluta sig till dem och Österrike sölja deras exempel. På detta sätt kan freden betryggas. Frankrike och Europa behölva materielt och andligt lugn; nan bör ej fullfölja någon flack popularitetspolitik, utan beflita sig om en solid politik, hvilken ger friheten. Patriotismen, som i Frankrike ej gått under, år en låga, hvilken, för att åter flamma upp, behöfver frihetens mäktiga pust. Thiers sluvade sitt tal, som varade i fyra timmar, på följande sävw: Tillåten mig tillägga ännu ett ord: Il wy a plus une seule faute å commettre. Ett annat vigtigt pariamentsuttalande är let meddelande, som den engelske premierministern lord Derby gjort britiska underbuset, nemligen att Turkiet ingålt på ett ordnande af den serbiska frågan, enl. hvilket det utrymmer fästningen Belgrad, som besättes ar serbiska trupper, medan Serbien å andra sidan erkänner sultanens öfverhöghet och bibehåller den turkiska flaggan. En annan eftergift af väsentlig vigt med hänsyn till de kristnas ställning i Orienten är, att sultanen upptager tre kristna i sitt statsråd, af hvilka den ene skall vara finansminister och bankdirektör, samt att Porten förbinder sig att oförtöfvadt genomföra de reformer i förvaltningen, som åsyfta de kristvas borgerliga och politiska likberättigande med muselmännen. Om dessa eftergifter från sultanens sida äro en följd af stormakternas gemensamma påtryckning, eller om de skett endast på den engelske gesandiens inrådan, erfar man äunu icke; i hvarje fall är det anteckningsvärdt, att den kretensiska ock grekiska frågan ej omnämnes vid detta tillfälle. Men ätven häri vill man nu tvinga Turkiet till eftergifter. Enl. uppgift frän Wien skall Frankrike föreslå, att ön Kreta direkte afträdes till Grekland, vch skola såväl Österrike som England hafva an slutit sig till denna begäran. Detta är ganska sannolikt, isynnerhet som nu äfven Timeskorresp. i Athen uppmanar England, att ej förbise, det timmen nu är slagen, då hela Europas intressen skola kalla till lif en grekisk stat, som är tillräckligt mäktig att intaga en oberoende ställning i östra delen af Medelhafvet. Den helleniska regeringen är svag, men den helleniska nationen är stark ... En stor fråga kan ej lösas genom halsmessy