denna TysSklands ITAmtid vara betecknanac. Hans yttrande rörde Nordtysklands forhällande till Sydtyskland, och han sade: Vårt jorhållande till Sydstaterna skall, såsom jag hoppas, utveckla sig säkert och uaturligt i enlighet med den artikel, som år derom upptagen i sorsattningsförslaget. Tillsvidare sta vi genom tulhiöreaingen ännu i gemeuskap med Sydstaterna, Denna ge menskap svälvar visserligen på ett sätt i luften, emedan i fredsfördraget fastställts Ömsesidig uppsägningsrätt ett hal!t år i sorvåg; men det var nödvändigt att ingå på denna uppsägnmingsrätt, för att uppnå en öfverenskommelse. Om dtullföreningen skall tortfarande bestå i sitt hittills varande omsäng, år det oundvikligt nödvändigt, alt organiska iustitutioner upprättas, genom hvilka Sydtyskland kan deltaga i tull-lagstiftningen. Jag skall ej närmare inlata mig på denna sak, men tror, att det ioljer af sig sjell, huru fl dessa institutioner böra vara b:skaffade. Det skullchi — qsh—asP—!— vara orimligt att antaga, det dylika gemensamma organer för lagstiftningen i tullfrågor kunna, då de en gång kallats till lif, undandraga sig uppgiften att efter hand äfven sysselsätta sig med alla andra angelägenheter, som beröra de materiella intressena, såsom t. ex. många punkter i den formella lagstiftningen, rättsväsendet o. s. v., för att sälunda åvägabringa gemensamma bestämmelser för) hela Tyskland. Hvad vidaro maktfrågan angår, anser jag föreningen af Nordoch Sydtyskland för definitivt betryggad mot yttre angrepp i alla frågor, der det gäller tyska teriitoriers säkerhet. I Sydtyskland kan man ej hysa något tvifvel om, att ifall dess integritet skulle komma i fara, skall Nordtyskland obetengadt broderligt understödja det (lifliga bisallsrop); hka litet tvifla vi i Nordtyskland om, att vi kunna tryggt lita på Sydiysklanas bistånd mot hvarje angrepp, som möjligen kan bli riktadt emot 088 (bravol). I grefve Bismarcks här meddelade yttranden om den naturliga utvecklingen af tulldepartementet eller gemenskap i tullagstittningen rörande alla andra materiela irågor tro några tidningar, t. ex. Altonaer Mercur, sig kunna skönja de lörsta konturerna till ett gemensamt parlament för hela Tyskland. Bland de talare, som under parlamentets sammanträde i Tisdags uppträdde mot törsattningsförslaget, väckte isynnerhet riksdagsmedlemmen Malbinoekrodt och den holsteinska deputeraden Schleiden en del uppmärksamhet genom sina angrepp mot den preussiska politiken. Mallinekrodt yttrade bl. a.: Hvad fö hållandet i Tyskland angår, ser jag visserligen å ena sidan den preussiska maktens lysande segervinningar och stora maktutvidgning, men å andra sidan äfven sonderslitandet af det enda politiska band, som, huru svagt det än var, likväl höll hela nationen samlad och hade skänkt den en lång fred. Jag ser vidare, att de österrikiska och nederländska förbundsländerna blifvit frånskilda, att tre furstar detroniscrats, att den fria staden Frankfurt konfiskerats, i och slutligen att samtliga öfriga tyska furstarne i verkligheten äro mer eller mindre mediatiserade. Allli detta har skett utan tillräcklig anledning, emedan Preussen ej var tvunget att föra krig. Redan i flera år har det legat i Preussens politik att qväfva i födseln hvarje verksamhet från förbundets sida. Det var ej kronan Preussen, som försvarade sig mot förbundet, utan omvändt förbundet och Österrike, som sökte afvärja Prcussens orättvisa tillvägagående mot hertigdömena. Före kriget hyste man öfverallt den ofvertygelsen, att orätten var på Preussens sida (rop: alla!). Preusseas lysande framgang har visserligen verkat ett omslag i stämningen, så att äfven många af dess forna motståndare, tillochmed i de annexerade länderna, nu endast tyckas tänka på at smycka segerherrarnes triumfvagn; men allt detta kan ej förmå mig att förneka tron på den eviga rättvisan. Grefve Bismarck tillbakavisade dessa angrepp mycket kort, sägande: Om jag, m. h., mot den töregående talarens beskyllningar endast försvarar mig med en enkel protest, skall ni lätt fatta de skäl, som afhålla mig från att upprifva sår, hvilka knappast äro läkta. Den holsteinska deputeraden Schleiden tog särskilv till genmåle mot Bismarcks påstående om att pretendenten af Augustenborg under sommaren 1866 hållit trupper i bereuskap, hvilka skulle stöta till Gablonz kår. Denna hjelpkår, menade Schleiden, hade endast funnits till i ministerpresidentens lifliga fantasi, och (Schleiden) skulle städse vara beredd att med ,,obestridliga fakta försvara sitt inskränktare sädernesland och ,den ädle turste, i hvilken hertigdömena såge sin laglige herrskare?, om angrepp skulle inom riksdagen riktas emot honom. För öfrigt menade S., att den preussiska regeringen, fastän en regering med Guds nåde, hårdt kränkt den monarkiska principen — en beskyllning som Savigny, efter hvad förut nämnts, mist Entschiedenheit tillbakavisade. Det har väckt en del uppseende, att franske gesandten i Berlin, Benedetti, helt plötsligt afrest till Paris, eiter att ha haft ett längre samtal med Bismarck, om hvilket Köln. Zeit). säger: De gamla historier, som Benodetti åter bragt på tal, hafva enl. all sannolikhet vändt sig kring en viss artikel i ett visst fredsfördrag ang. en viss nordlig landremsa mellan Flensborg och Christiansteld (!). Det synes verkligen vara på tiden, att denna för längesedan föresallna skuld blir liqviderad af kabinettet i Berlin. Ryssland arbetar med händer och fötter på att hälla orientaliska frågan uppe vidi. lif. Journal de Petersbourg offentliggör åter flera depescher ang. den orientaliska frågan, De äro af äldre datum, neml. från åren 1860 och 1861. Dessa depescher hafva för ändaatt visa, det Rysslands sträfvanden efter att