Sverige se de en fara för denna sjelsständighets inskränkning och vilja derför motver ka den. Men då de, såsom Dunker, begagna Big härtill af vapen, hvilka sakna den fulla sanningens handsaste, äro de ej längre i sin rätt. Genom hela hans bok går en sträfvan att söka bevisa, det Sverige vill ha supremati ö! ver Norge, ja, tillochmed göra detta af sit afhängigt. Detta påstående är falskt. Sve rige vill ingen annan supremati, än den sor är en naturlig följd at dess större vigt inon föreningen; det vill ingen annan afhängighe är erkännandet att vi äro båda beroende 2 hvarandra för vårt framtida sjelfbestånd me: yttre fiender. I detta tall är Sverige afhär sigt af Norge, ty Sverige skulle ej kunn bestå, om Norge vore dess ovän. Ar förhålandet med Norge kanske annorlunda? Vi inse fullväl, att vår ömsesidiga u.veckling bäst befrämjas genom inre sjellstärdighet, tills en gång intressena blitvit så gemensamma, att deretter utvecklingen måst vara gemensam. Dertör skall aldrig frå: denna sida om Kölen det aflägsnaste försöl göras till inblandning i Norges inre angelå genheter. Vära norska bröder kunna var: derom öfvertygade, och är amalgamationsspöket blott Troldens Latter i Fossen, men e, lervande kropp i verklighetens verld. Ati deremot våra utländska angelägenheter måst vara gemensamma, bör vara klart. Om för deras skull, och dermed sammanohängande frågor, en gemensam rådgörande församling äskas. ligger detta i det på båda sidor om Köler gemensamt kända behofvet af folkens större inflytande härpå än hittills, ty Skandinaviens säkerhet tål ej ett sådant slag till som det vid sista da:ska krigot. Offentliga föreläsningarne. Från Phi dias mästerverk öfvergick doc. Dietrichson under föreläsningen sistl. Lördag tll Scophas. De idealer som man med säkerhet vet au denne skapat äro blott tvenne: Apolloidealet och Aresidealet — motsatta som det synes, men dock å andra sidan närbeslägtade, då man tänker sig Areas, krigets gud, som den eviga ungdomskraften, betvingad af Aphrodite, kårlekens gudinna. Man vet att Scophas afbildat Ares sittande med sköld vid sidan. Blott en sådan finnes qvar, och man finner i denna bild, hvad som utgör de: för Scophas betecknande, att det inre här söker sig ett uttryck i formen. — Erter att ha jemfort det grekiska Aresidealet med det romerska Marsidealet, skapadt för att utgöra ett slags konstnärlig legitimation för kejsar Augusti dynasti, öfvergick tal. till Apolloidealet, och omnämnde dess modifikationer, för att stanna vid Apollo Belvedere, tänkt såsom den pilskjutande guden, solens, dödens och det obevekliga straffets gud. Den bild som finnes qvar är ej en af antikens bästa skapelser, men har dyrkats med konstnärligt afguderi. Stympad, som bilden är, har den gitvit anledning till en myckenhet estetiska hypoteser. Tal. vederlade kritiskt de olika uppsattningarne af denna Apollostaty, för att slutligen såsom förklaring antaga att guden här är framställd då han nedstigit till Troja och följer Hektor ut i grekiska lägret, der spridande död och förstörelse. Tal. öfvergick derefter till Niobeidealet, hvilket tal. äfven var böjd för att tillskrifva Scophas och icke Praxiteles, ehuru redan forntiden icke visste, hvilken at de båda konstnärerna som hade utfört detsamma. Tal. slutade härtill bl. a. af den klarhet, hvarmed det inre, själsstänmingen, uttryckts i det yttre. Ef.er att ha visat, det den Niobegrupp, som vi ega qvar, förskrifver sig från en senare tid, gaf tal. en karakteristik af densamma, och visade huruledes den vore en sannt tragisk id, utförd i marmor. Den ingaf fruktan och medlidande — fruktan, men ej alsky tör de gudar som så strängt hämnades, medlidande med denna moder, som val forbrutit sig, men som nu utstår straffet dertor. Örver ogonen läses i ett egendomligt drag en djup själs smärta, kring munnen skönjes åter en sann qvinnlighet. Det är ej mera trots, men hon ber ej heller om nåd; och den med ena handen lyftade slöjan, liksom en dragning under ögat, antyder att i nästa ögonbliek, då älven henues sista barn fallit för gudarnas pilar, skola tårar bryta fram, tårar som hon vill behålla för sig sjelf, ty den triumfen, att se henne gråta, skola dock gudarne icke ha. Ängbätsfarten. Till tolje ar ishinder i de halländska och skånska hamnarne samt i Sundet, har ångf. Ellida. som i går morse skulle afgått härifrån, måst tillsvidare uppskjuta sin resa. — ÅAngfartygen Halland och L. J. Bager lago i Lördags mtrusna i Malmö hamn. I dag hitväntas Hull-ångaren Hero, hvar mod dan ramnlklara nactsnousföfartran mallan