— Han skall snart vara tillbaka, sade Edith bekymmerslöst. Hvarföre vill vi ej sitta ner, Maria? Maria satte sig med en dämpad suck. — Hvilken skön brasa ni har, Edith! anmärkte hon mekaniskt under det hennes tankar sväfvade långt borta. — Huru Sally hushållar med kolen. kar jug ej begripa, sade Edith i det hon förtroligt lutade sig intill Maria. Hona lägger iu hela korgar fulla, som om kostnaden ej vore af ringaste vigt. Det tjenar ingenting till att jag säger något; ni känner Sally. Jag förstår ej huru hon kan skaffa hälften af de saker hon skaffar, såvida — den tanken har ibland fallit mig in — min tunt Margaret ej förser henue med penningar. Men jag inser ej hvar tant Margaret sjelf skall få sådana ifrån. — Uvarför har Wilfred farit till Great Cross? fragade Maria aton att lemun någon u pmärksamnet at allt detta. — För att träffa nagon lagkarl, sade han. Innan han gick härifrån hade han ett besynnerligt yttrande — att vi uu snart skulle vara rik... Uan har varit underlig hela dagen. — På hvad sätt? frågade Maria. — Han har varit så orolig — nervös, skulle jag säga, om jag talade om en qvinna, svarade den stackars histrun, När ersoner knackat nå dörren, har han sett after hvilka de voro; två gånger har han reglat dörren till ruwmet och ställt sig med ryggen mot den. Jag frågade honom hvad han fruktade, hvarföre han var orolig, men kunde ej få