efter det de blifvit af hr Ahrenberg debiterade och uppburne. Sedan denna stämning d. 21 Febr. olifvit i Handelstidningen omnämud lastes tvenne dagar Benare i samma tidning en af flertalet bland jernexpotörerna här på platsen undertecknad förkiaring, i hvilken yttras, att da med de af hr Svensson omnämnda trafikinkomster förmodligen aseäges de inkomster som härrörde at kommissionsgoromäl som al undervågarne före hr Svenssous tid gemengami bestriuts för nämnde firmors rakning, sa viile aessa firmor ha tförklaridt, att de förut såväl muntligen som i tull K. M:t ingifven basvärs-k ift öfver hr Svenssons utnämnande till undervägare iatit hr 5. förstå, att de med annan person aftalat om skötande al deras vagkommissioner. Desssorutom tillågges i uppsatsen, utt bemälde firmor till kommissionär vid vagen antagit hr Henr. E. Ahrenberg, och att all provision, som vägmästaren Ahrenberg eliter uppdrag al samma firmor pafört desamma, af honom uppburits lör att al deu salunda usedde kommissionären disponerae. Då mälet i gar soretogs upplåstes af svarandens ombud, v. häradsh. Drakenberg, ett svaromal al ungesar det innehasl, atv de enligt kungliga privilegierna för Goteborgs Jernvag inflytande meuel skulle redovisas till stadskassau, och att dessa medel vore de enda svm vmnämndes. Hvad åter beträffude de nu omtvistade trafikimedlva, så voro dessa sådana som inflöte tillfölje at ae goromal som de trafikorande af fri vilja uppdragit åt vjenstemän jen — uppdrag som berodde på förtroende och kunae upphöra då grunden för desamma, förtroendet, uppbörde. A andra sidan voro ej tjenstemänven Jörpli tade att mottaga dessa uppdrag. A Siockholme Jeruvag, med samma reglemente som det göteborgska, ärv tjens emännen icke trafikanternas kommisstonärer. Det kunde ej ligga hr Ahrenberg till lust, att hi Svensson, då han sökte underväarchyensten, gjort upp siu räkning utan varden, eller rättare sagt emot värdarnes uttalade önskan. IIVau beträffaue uden omstandigheten av br Abrenberg debuerat kommisslonärarvodet till sonen hr Henr. Amenberg, hade detta ske med bitali at exportörerna (hvarpa särskill fuilmakt framvisades). Denna debitering hude skett utan att inga på ar Svenssons rät. Detta ur den legala synpunkten. Hvad åter beträffade billigheten uppgals att hi Henr. Ahrenberg velat un dra uv bekymmer som måste väckas hos hr Svensson ullfOIJÖ af hans unga aflömug, genom att till honom iör nio månader al är 1866 och hela ar 1867 afstå icke mindre än :,000 rdr. Detta bade ej blifvit af hr Svensson antage. I detta anförande har ref. förbigått några temligen skarpa personliga utfall mot hr Svensson, v:da skarpare än ban i sin stämuiug tillatit sig, äfvensom några mindre väsentliga detaljer. Svaraudens ombud tramlade för öfrigt dels fullmakterna för hr Henr. Ahrenberg, att vara ofvan omnämnda handelsfirmors kommissionär, dels en annan fullmakt för br E. Abreuberg att debitera algilterna för detta kommissionärsskap. Kärandeombudet begärde utt erhålla del al protokollen samt, för att kunna afgifva svaromal öfver hvad nu af svarandesidan blifvit anfördt, tre veckors aostånd, hvilket af domstolen beviljades. Fran Stockholm. Drap. Rörande det förut i denna tidning omuämnua dråpet a urängen eller sjömannen Jeremias Pehrsson Ruona, som i Thorsdags afton anträffades utan tecken till lif a vågen utmed slätten pa Djurgården, holls i Lördags polisransakning med den för mordgerniogen misstänkte sjömannen Per William Falk. Han förnekade då bestämdt, att vara vållande till Ruonas död, och bestred till alia delar riktigheten af de aflagda, lör honom besvärande, vittnesmålen. Falk, som intogs 1 håkte, har emellertid redan kommit til: besinning af hvad han gjort och i Måndags i poliskammaren aflagt en sanningsenlig bekånnelse, innefattande hufvudsakligen, att han, sedan han inne å krogen Lilla Calle på Djurgarden blifvit förargad på Ruona, följt efter deune ut på Långa gatan, der ban törst elagit honom med blotta handen, och sedermera fram till slätten, der han medelst en större knif, som han bar i slida vid venstra sidan, Kifvit R. ett hugg vid venstra örat. Härefter og Falk till flykten och såg ej huru det gick med karlen. Efter afgifvandet at denna bekännelse förklarade sig Falk lugnare till sinnes. Från Kongelf. En amazon. Den 24 sistl. Februari inmanades musikanten Halvordseus hustra i häkte för det hon alltför grundligt kringklappat sin kära man. Det har länge hört till ordningen för aagen — och natten afven, att makarne Halvordsen spelat scener urJeppe på berget, men osvannämnde dag urartade de inre oroligheterna till en verklig revolution, Ordningsmannen i roten, underrättad om tumuliet, afsände en väpnad trupp för att stifta fred, men gumman Halvordsen kämpade dock som det egnar och anstar en krigare. Innan hon fångades hade hon utdeiat blågröna svuveniser åt större delen af patrullen och bitit sönder tummen och långfiugret på en af motstänuarne vid namn Carl Nilsson. — Vid målets handläggning var madam H., som annare tar både helan och halfvan, betydligt fogligare ån qvällen förut. Hon var dock ännu såpass prörd, att hou dånade två särskilda gånger under förhöret. Alldenstuna full bevisning icke vid ransakningen var forhanden, blef målet, på begäran af allmänna aslagaren, stadsfiskal A. J. Fagerdahl, uppskjuter. Uuder afvaktan härpå skulle gumman Halvordsen fortfarande vara inlogerad i finkan.