—————— ———————— och rum, utan skulle tillbedjas i anda och sanning, hade ej stiftat några särskilda helgdagar, ehuru så väl lan som hans apostlar iakttagit sabbaten. Detta vinner bekräftelse af Pauli ord, att de kristna ej skulle göra sig samvete af nymånader och sabbaten. Först i andra seklet hade söndagen blifvit firad, då mera som en annandag till sabbaten och såsom en åminnelse af frälsarens uppståedelse. Det var först längre fram, som särskilda helgdagar började firas. Sedermera kommo högtiderna till helgonens ära, hvilka dock reformationen asskaflade. Sverige hade dock ej konseqvent fullföljt denna, ehuru Gustaf Wasa uttryckligen stadgat, att inga andra helgdagar skulle firas än de som voro funderade i den heliga skrift. Man hade nemligen låtit åtskilliga al dessa qvarstå för att ej stöta folkets religiösa känsla. Och ännu hafva vi qvar 2:ne helgondagar nemligen midsommarsdageu och annandag jul. Hvad anuandagarna beträfkade, så hafva de ett judiskt ursprung. När judarna firade sina stora högtider, använde de dertill alltid tvenne dagar för att de skulle inträffa på dan föreskrilna af nymänen beroende tiden. Derifrån hade sedan kommit till kristendomen. Tal. ville derför vj erkänna dessa helgdagar för sabbater, såvida han ej finge höra andra skäl än utskottet haft. På det man emellertid i detta fall skulle ega full srihet ville tal, föreslå att det skulle bero på församlingarne sjelfva, om de på dessa dagar ville hafva gudstjenst, och skulle presten då vara skyldig att förrätta sådan, men i annat fall icke, Yrkade återremiss. Hr Rosenberg hade uppmarksamt afhört den förre tal. och ville vid anförandet göra nagra anmärkningar. Hufvudpunkten i detta anförande tycktes vara Guds befallning: sex dagar skall du arbeta, hvaraf den slutföljden dragits, att menniskan ej hade rättighet att uppoffra någon af dessa till arbetet bestämda dagar. Men tal. ville dervil göra den anmärkning. att judarna firad emånga religiösa fester, såsom löfhyddohogtiden och den stora försoningsfesten. Handlade nu detta folk emot Guds bud, då det firade dessa högtider? Tal. trodde det ej, utan ville häraf härleda en rättighet för hvarje kristet samhälle att fira de fester, hvartill deras religiösa behof manade dem. Man finge ej betrakta sabbatens firande såsom obligatoriskt; det vore tvärtom en nådegårva af IIerran. Man hade sagt, att det vore ortodoxien, som ville bibehålla dessa fester. Menades med de ortodoxa de, som vore statskyrkans tjenare, sa kunde det visserligen vara tvifvel unuerkastadt, um ej en del prester skulle med glädje sc att predikodagarnas autal förminskades. Men det vore folket på landet, som behöfde uessa dagar; i städerna hade man vanligen flera gudstjeuster på dagen och alla hade då tillsalle att få höra Guds ord. På landet vore ej detta förhällandet, der funnos nemligen flera socknar, som hade en prest gemensamt. Denne kunde ej predika i alla kyrkorna på en dag, och då skulle kunna inträffa, att man utan gudstjenst finge fira någon al de större kristna högtiderna. Frågan måste gå, hade man sagt. Detta berodde på den lagstiftande kåren, och lika mycken rätt hade man att hoppas, att de sekelgamla högtidligheter skulle lå stå qvar till tröst och glädje för dem som väl unvända sin helgdag, Yrkade bifall. Hr Hedlund upplyste, att det ej vore han som velat frambära motiouen. Tal. hade dertill blifvit ålagd af män, som hyste en varm och sann kärlek för den ortodoxa kyrkan. Det vore dock icke af lättsinne som tal. väckt detta förslag, utan af ötvertygelse. Au motionen vid denna riksdag skulle halva någon framgåug, hade tal. aldrig trott, men bopprdes dock, att den tid ej ekulle vara så långt aflägsen, då opinionen, som nu uttalade sig mot densamma, skulle hafva förändrat sig. Hvad nu opinionen beträffade, så hydte tal. den största aktning derför, men bestred någon opinion — huru stark den än vore — ega rätt att utöfva vald på en annans samvete. De 3 helgdagarna trettondedag jul, Maria bebådelsedag och Kristi bimmelsfärdsdag angafvo ej något särskildt moment i vår lära eller srälsarens lefnad, firades ej heller i något annat protestantiskt laud än Svorige, och kunde gerna förflystas till närmaste söndag. En föregaendo talare hade redun anmärkt, att annandagarna voro af judiskt ursprung. Det skäl för deras bibehållande, som utskottet anfört, eller att det vore ett verkligt kraf att till firande af de större kyrkofasterna fa använda tvenne dagar, hvarigenom åt alla bereddvs tillfälle att tillfredsställa det religiösa behofvet, kunde tal. ej gilla, ty derutaf skulle ju följa, att religionen skulle lida de ar annandag jul föll in på en söndag; och om det religiösa lifvet skulle vinna derpå, att dessa dagar fortfarande flrades som helgdagar, då må vi beklaga, att tredjeoch fjerdedagarna blefvo asskaffade. Man skullo också i konseqvens med utskottets räsonnement kunna säga, att för tillsredeställandet af det religiösa behofvet det vore väl, om hvarje söndag vore åtlöljd af en annandag. Tal. hade dessutom aldrig ansett att firandet uf dessa helgdagar skulle helt och hället upphöra, utan att de borde anges som fredagar under fastlagstiden, då gudstjenst väl hålles men dagen för öfrigt användes på vanligt sätt. Tal. skulle helst önskat afslag af betänkandet, men förenade sig med hr Siljeström. Hr Lithner hyste den öfvertygelsen, att man vid religiösa reformer borde gå skonsamt tillväga och ej stöta folkets känslor förr än behofvet fordrade. Tal. trodde, att ibland allmogen fanns ett sådant behof af tillfällen till Guds ords hörande och läsande, att man der icke räknade som någon förlust dessa dagars helighällande, och hade dessutom under sin tjenstetid i hufvudstaden haft den erfarenheten, att många af dess invånare delade samma mening. Hvad de öfriga anginge, tycktes de ej så mycket genera. sig af helg