klarade sig ej ha ringaste aning om hvem som kunnat anlägga elden. Hans lösörebo, som var högst obetydligt, var ej brandförsakradt. Hustru Helena Krans, hvilken bodde i den del af buset, sometillhörde Pettersson, var den som först upptäckte elden. fion berättade att då hon kl. 9 på morgonen gått ut, för att hemta vatten, märkte hon att brädan var lösryckt och att det rök och glodde i öppningen under hustimret. En mängd halm, hytvelspånor och brädstumpar voro der inlagde och det syntes hafva bränt länge. Skoarbetaren C. J. Puttersson afgaf följande berättelse: Mellan kl. 1 och 2 på natten hade ban gått ut på gården, Han såg dervid två karlar framsmyga. och som han genast misstänkte, att de ej voroi rätta arender stadde, höll han sig tyst. Då de hunnit midt framför honom, stannade de och hviskade med hvarandra. Pettersson kunde dock ej höra hvad de sade, lika litet som han i anseende till mörkret kunde urskilja deras utseende, Ener några ögonblick gick den ene och ställde s:g i portgången, den andre gick emot ingången will den del af huset, som egdes af Mathias Pettersson. C. J. Pettersson slog nu upp en dörr och vid det buller, som häraf förorsakades, sprungo båda karlarne uppåt gatan. Pettersson förklarade, att som han varit iklädd endast benkläder, kunde han ej följa efter dem. Han gick in och berättade handelsen för hustru Gustafva Pettersson och Helena Krans, dervid han uttryckte sin förmodan att det varit tjufvar. Hustru Pettersson deremot trodde att deras alsigt var att tända eld på buset. Ungefär en halftimma derefter bördes af alla tre de sistnämnda personerna en smäll, alldeles som om en bräda lösryckts. I detsamma sågo de en karl skymta förbi fönstret, hvilket var beläget i portgangen, midtemot der elden anlades, Hustru Pettersson uppmanade då sin man att gå ut och se efter hvad det var, hvilket han ålven gjorde, men utan att varseblifva något. Han förklarade att han ej vågade söka taga reda på karlarne af fruktan att de kunde hafva något mordvapen bos sig. Det var Petterssons fullkomliga öfvertygelse att dessa karlar anlagt elden och att den smäll som hörts förorsakats af brädans lösryckande. Skoarbetaren David Berg, uvars bostad är belagen på andra botten af huset just öfver det ställe der elden anlades, berättade att han legat vaken efter kl. 3 på morgonen och att mordbrandsförsöket nödvändigt måste ha gjorts före denna tid, emedan han i annat fall måste ha hört när brädan lösrycktes. Han ansåg att de som anlagt elden utan tvifvel varit vål bemmastadda i lokalen, alldenstund de hemtat halm för antändningen på det ställe i huset der sådan förvarades. De hade äfven skaffat sig gamla mattor, för att få det att brinna bättre. Lyckligtvis var det så fuktigt i öppningen der elden anlagts, att elden derigenom ej fick fart. Berg ansåg det vara så mycket nedrigare gjordt, som, ifall försöket lyckats, det för åtskilliga af de i huset boende personerna skalle varit svårt, snart sagdt omöjligt, att rädda sig. Under natten bade det stormat häftigt. Berg trodde att äfven den audre egaren, Mathias Pettersson, förut försålt sin andel af huset. De nya egarne skulle vara ett par unga karlar vid namn Gustafsson och Nilsson, hvilka vistades här i staden. Berg förklarade, att då, såsom förut är nämndt, Jonsson långt före detta försålt sin del af huset och lemnoat ifrån sig assuranshandlingarne, kunde han ej ha något annat intresse af att huset brann, ån att med all sannolikhet, som B. uttryckte sig, (bli stekt och bränd. För inkallande af de nya egarne till huset, blef målet uppskjutet till d. 4 Mars, Fortsatt förhör bölls i Tisdags angående eldsvådan d. 15 Febr. på aftonen i timmermannen Olssons bus, N:o 18 vid Skolgatan i Haga. . Arbetskarlen Elias Larssor, som förut blifvit hörd, var ånyo inkallad med anledning af upplysningar, som han vid förra tillfället törgätit afgisva. Han hade, berättade ban, någon gång i höstas råkat fiskhandlaren Nilsson, hos hvilken elden på tvenne ställen var anlagd och som frågade honom om han ville uppe hos honom intaga en snapps, på hvilken inbjudning han tacksamt svarade jakande. Uppkomna och sedan snappsen blifvit förtärd anmärkte Larsson att Nilsson hade särdeles vackra möbler, och seende att en mängd kläder hängde på väggen, frågade han hvem dessa tillhörde. Härpå svarade Nilsson att de vore hans och att han, som hade ett så vackert lösörebo, började hysa fruktan emeden han ej assurerat detsamma, Han frågade derefter, om ej de kläder som hängde öfver hans kök på vinden tillhörde L., och då denne härpå svarade jakande tillrådde N. honom att med det snaraste nedflytta kläderna, emedan det lätt kunde hända att elden bröte ut. N. hade sjelf låtit sin assurans förfalla, men vågade nu ej annat än att taga ny. (Detta hade äfven skett, ithy att han, såsom i förra referatet omnämndes, i städernas allm. bolag försäkrat sin lösegendom för 2,300 rdr). Flera gånger hade Nilsson yttrat, att han vore rädd för att eld skulle utbryta och rädt Larsson att pantsätta kläderna, ty der kunde han vara säker om att de voro skyddade. Detta allt erbjöd sig Larsson att taga på sin ed. Nilsson förklarade att dessa Larssons uppgifter voro osanna, Larsson hade vid ifrågavarande tilltället icke blott tagit den af honom omnämnda tenappsen utan äfven en med densamma följande halfvaX, hvadan han, en). Nilssons formenande, ej rätt redigt uppsattat förhållandet. Lorsson skulle sjelf ha yttrat att N. bodde bra schangtilt och frågat om han assurerat. Härpå hado N. svarat nekande och förklarat att han ej ansett sådant beboöfligt, då huset låg så nära spruthuset och N. för öfrigt väl kände husvärden. Härtill skulle Larsson svarat: Lyd du mitt råd, ty buset är köpt för 6,300 rår och assureradt till 7,500 rår. Först sedan det förut bränt på två ställen, bade han, Nilsson, tagit assurans. Larsson vidhöll sina uppgifter och erinrade Nilsson om att han varit rasande på hr Andreas Jonsson derföre att denne värderat hans lösörebo för lågt. Nilson förnekade äfven detta. Hustru Carolina Holmgren, som bor i flygelbyggnaden åt gården till, hade hört att någon vid sextiden på qvällen gick i Nilssons dörr. Hustru Brita Maria Hedberg hade på samma tid som med Larsson (d. v. s. omkr. kl. 5 på e. m.) sett en person gå öfver gården, hvilken person, om hon ej tyckte galet, var ingen annan än Nilsson. Hon såg honom visserligen endast på ryggen, men kände igen honom såväl på kläderna som få växten. Hon hade hört Larsson bedt sin bustru nedtaga deras kläder från vinden, emedan Nilsson rådt dem dertill och talat om elafara. Ynglingen C. W. Wall, som varit närvarande då dörrarne till Nilssons rum uppbrötos för att elden skulle kunna släckas, hade tyckt sig märka att saker legat framför dörren till Nilssons sängkammare. men kunde icke med visshet säga detta. Nilsson omnämnde, att utrymmet varit trångt, och att möjligen någon möbel eller annan effekt skuile kunnat hindra dörren.