var så förolämpande som en ursinnig man kan vara. Mr Lydney åter stod likgiltig och fullkomligt lugn. — ln förklaring till er! röt squiren fradgande af raseri. Huru vågar ni begära det? Der är dörren, sir, och om ni icke genast går skola mina betjenter kasta ut. er. Försök aldrig att nalkas denna tröskel vidare. Vill ni gå? Å Han stod ännu en minut med höjdt hufvud och smaleende mun; i hvarje drag af hans ansigte, hvarje tum af bans gestalt framstod en stolt öfverlägsenhet, liksom om han stode alldeles öfver förolämpningen, som om den eå kunde röra honom. Derefter gjorde han en bugning för lady Adelaide och en unnan för miss Lester, som var färdig att svimma, samt vände sig om och trädde ut genom dörren som betjenten höll öppen för honom. Mr Lester stirrade efter sin gä något förvirrad, ty han märkte plötsligt huru märkvärdigt han just då liknade den andre gäst som kommit före honom. Denne andre, lord Dance, var stadd på hemvägen och öfverlade derunder hvilka mått och steg han skuic vidtaga med afscendpå det tillämnade nattliga anfallet. Huru det än kom sig hade han denna afton ulifvit försatt i ett tillstånd af feberaktig öfverretning och han tog vägen öfver höjderna för utt inandas frisk hafsluft. Han stannade på en af klipphöjderna och såg ut öfver det vida hafvet. Efter en minut föl! det honom in att han stod just på samma fläck, hvarifrån hans kusin, Harry Dane, hade fallit, och han vände sig om med en plötslig känsta af obehag för att gå tillbaka. Rakt i hans väg låg det