Fran Utlandet. Den orientaliska frågan tyckes verkligen lifligt sysselsätta de europeiska kabinetternas uppmärksamhet. At de franska otficiösa organernas yttranden framgår, att Porten till en början ej velat ingå på nägra eftergister för de upproriska kretenserna. Den blå bokensäger närmare härom: Frankrike har foljt sin traditionela politik i Orienten och ständigt tagit vill ordet sör hvarje kombination, som kunde befästa freden och befrämja befolkningens materiela och moraliska utveckling. Det har tillrådt Porten att gifva de provinser, som enl. fördragen intaga en sjelsständigare ställning, en så stor sjeltständighet, som förhållandena gjorde det möjligt, och denna princip har i sivt omfång tillämpats på Donausurstendömena . . Rörelsen på Kreta gick i början endast ut på att lå flera administrativa missgrepp aflägsnade, men det var tydligt, att den kunde antaga en allvarligare karakter, om Porten icke hastigt tilltredsställde betolkningen; ty kretenserna hafva flera gånger förut med vapen i hand visat Turkiet, att de förhoppningar, de knutit vid sitt deltagande i frihetskampen, ännu icke voro utdöda. Frankrike tillrådde itrigt Porten, att afsända en utomordentlig kommissa rie, som skulle athjelpa innevånarnes klagomål; men tiden förgick med betänkligheter och det gynnsamma ögonblicket törspilldes. Turkiet uppretade kretensorna genom att samla stora truppmassor på ön, och dessas overksamhet samt dåliga ledning bidrogo å andra aidan till, att upprorets ledare trodde sig i stånd att ernå al. t. I st t. reformer begärde Kreta nu att bli införlifvadt i Grekland. Rörelsen tortplantade sig till Turkiets grekiska provinser och upphetsade i högsta grad den allmänna meningen i konungariket Grekland. Vidare heter det: -Den kretensiska trägan föreligger emellertid ännu i hela sitt omfång. Då man betänker, hvilken skakuing hon framkallat i Orienten och hvilka sympatier hon väckt i Europa, måste man uppkasta den frågan, om de åtgärder, som i början ansågos tillräckliga för dess lösning, äfven nu skulle kunna uppfylla sitt ändamål. Den turkiska regeringen är i hvarje fall starkt uppmanad att icke hangifva sig åt gäckande illusioner. Till dessa illusioner räknas isynnerhet, att Turkiet tror sig kunna uträtta något genom undertryckande af partiela uppror, medan det endast kan frälsas genom en iullständig omorganisering, som först och främst skall kräfva en bättre förvaltning af fånanserna, en kraftig utveckling af rikets obegagnade hjelpkällor och en reform at det offentliga undervisniogsväsendet. Frankrike, Österrike och Ryssland, likasom ätven England, synas hafva alla omfattat dessa åsigter och uppmanat Turkiet till eftergifter. Porten har tvekat hitills, och töljden har blifvit den, att de upproriska nu fordra mer, än förut. Äfven nu synes makterna hugade att förmå Porten till eftergitter och rent af till att afträda Kreta, eburu Porten ätven nu tvekar. Emellertid handla Frankrike, Österrike och Ryssland i endrägt, under det England, enligt dess utrikesministers yttrande i Underhuset tör några dagar sedan, förhåller sig afvaktande gentemot händelserna, omedan uTurkiet befioner sig i ett ötvergångsstadium!. England visar sig dock alltjemt Turkiets kristna befolkning gramse och dess utrikesminister har förbjudit hvarje engelskt kronosartyg att gitva de upproriska något understöd, emedan deraf endast skulle följa, att dessa kände sig uppmuntrade i sitt försök.