vapen. Låtom oss icke glömma, att våra zrannar ålägga sig vida tyngre uppoffringar, in vi, för att kuona organisera en god här. Dessa grannar hatva sina blickar fästade på eder, för att efter edra beslut bedöma, huruvida Frankrikes inflytande i verlden skall växa eller sjunka. Lätom oss städse hålla årt nationala banår lika högt! Detta är det säkraste medlet till fredens bevarande. Trontalets slutstycke ang. de sista liberala reformerna lyder sålunda: Hittills var friheten i Frankrike blott en förbigående töreteelse, hvilken ej kunde få fast rot, derför att missbruket städse följde dess användning i hälarne, och medan nationen heldre ville inskränka sig i utofningen af sina rättigheter, än utsätta sig för förvirring i ider och fakta. Det är en mig och eder värdig uppgitt att bringa dessa trihetens stora grundsatser, hvilka äro Frankrikes ära, till vidsträcktare användning; deras genomförande skall icke så som förr försvaga myndigheternas nödiga anseende. Statsmakten hvilar på en fast grunaval, och de häfviga lidelser, som hittills varit det enda hindret för trihetens utveckling, skola förlora sig i den obegränsade allmänna rösträtten. I Paris har den punkt i trontalet, som omnämner, att enighet åstadkommits mellan Frankrike och Ryssland i den orientaliska trågan väckt stort uppseende. Detta skall naturligen ej bli mindre, då den officiela Petersburgertidningens svar blir kändt derstädes, att någon enighet mellan stormakterna ei åstadkommits, hvilken ändrat Rysslands politik, men att Frankrike (såväl som England) ombytt sin hållning i öfverensstämmelse med hvad Ryssland uppställt såsom berättigad tordran. Det är ett hugg åt Napoleons prestige. Hufvudsaken står dock fast, att neml. RyssJand och Frankrike ställa till Turkiet samma fordringar i hänsyn till dess kristna befolkning. Ej mindre märkligt är ej trontalets yttrande om den romerska frågan. Kejsaren säger visserligen, att om i Rom ett folkuppror skulle utbryta skall Europa, hvilket han ej betviflar, åtaga sig påfvens verldsliga makt; men ordet Europa är betecknande. Han synes dermed antyda, att Frankrike ej vill ensidigt inblanda sig, och mera kan man ej begära; ty nog skulle det dröja, innan det kommer till en gemensam inblandning at Europa, i händelse romarena skulle utropa Victor Emanuel till sin konung. I hänsyn till armeorganisationen synes prins Napoleon hafva segrat med sina ider, hvilka nästan enstämmigt blifvit antagna. Hans system hvilar på följande alternativ: ÅAntingen få soldater om året och lång tjenstetid, eller ock många med kort tjenstetid. Kejsarens antydningar i trontalet bevisa att prinsen lyckats. Andra underrättelser från Paris meddela, att den franska gula boken? å ena sidan uttalar, att Preussen definitivt förenat Nordtyskland till ett helt, men å andra sidan erinrar om, att det lofvat en omröstnings företagande i Nordslesvig. Troligen finnes detta uttalande i den tramställning, som brukar föregå meddelandet af de diplomatiska aktstyckena. Det skall bli af ett visst intresse att erfara, huru de olficiösa preussiska organerna skola upptaga kejsarens yttrande, att Preusen söker på allt sätt ställa sig väl med Frankrike. Köln. Zeit. skämtar litet smått dermed. Men bladet har allt annat än skäl att skämta, da det riktar uppmärksamheten på sitt eget lands inre förhällanden. Ty det framgär nu som visst, att det å Bismarcks sida endast är fråga om att skapa en apparat, som kan gifva konungens af Preussen öfverherrskap ett lagenligt sken, och att parlamentet icke skall ha det aldra ringaste inflytande i politiskt hånseende. Preussen har naturligtvis sörjt för, att det nordtyska förbundet i alla riktningar blir ett blott redskap i dess hand. Det 4:de kapitlet i förbundsförfattningen bestämmer: Konungen af Preussen intager presidiet, sörklarar krig, slutar fred, ingår fördrag, afsänder och mottager gesandter i förbundets namn. Han utnämner törbundskansleren, som har presidiet i förbundsrådet, sammankallar detta och slutar förhandlingarne. Han bestämmer när riksdagens session skall börja och upphöra. Båda församlingarne träda tillsammans hvarje år. Förbundsrådet kan hålla möte, äfven då riksdagen icke är samlad, men denna kan aldrig sammanträda, då förbundsrådet ej är samladt. Konungen at Preussen inkommer med förslag till riksdagen, stadfästar och uttärdar förbundslagarne samt afskedar förbundets embetsmän. Mot do medlemmar at förbundet, som ej uppiylla sina förpligtelser, kan militärisk exekution företagas. Denna företages at förbundsrådet eller i påträngande fall af konungen af Preussen; den genstridiga staten skall i nödtall besättas med trupper och ställas omedelbart under förbundets regering. NM oo oc 2 sfsTTthl