Från Utlandet. D. 14 Febr. kl. 1 e. m. tillkännagaf invalidhotellets kanondån, att fransmännens kejgare lemnat kuilerierna, för atv begitva sig till det midt emot desamma belägna Louvren, der rikssalen är. Tåget var som vanligt praktfullt. Det herrliga vädrev hade utlockat en ovanligt stor menniskomassa. Gardesgrenadierna och nationalgardet bildade haie. Kejbarinnan eskorterades af kejsarinnans dragoner-, kejsaren af hundramannagardet. Under särden till Louvren blef kejsarmnan alls icke helsad med lefverop, hvilka deremot kommo kejsaren till del. Under det kejsaren var i Louvren rådde bland folkhopen en nästan ljudlös tystnad. Den kejserlige prinsen bar Hederslegionens stora band. Vid hans sida stodo under trontalet till höger prins Lucien och msgr prins Bonaparte, den senare i violett kaftan; till venster prinsarne Napoleon och Murat. Då kejsarinnan inträdde i rikssalen, blef hon varmt helsad, såsom de officiösa parisertidningarne säga, när kejsaren straxt derpå infann sig, bletvo helsningsropen allmännare. Kejsaren måtte varit mycket obeslutsam i afssende på talet ty han lät vidtaga ändringar i texten ännu i sista ögonblicket, en qvart före kl. 12. Det uttörliga telegrafiska referatet af trontalet, som vi i går meddelade, behöfver endast i några tå punkter fullständigas. Början lyder sålunda: Mina herrar senatorer och deputerade! Sedan j sist voren samlade, ha vigtiga händelser försiggått i Europa. Fastän dessa händelser öfverraskat verlden genom sin snabbhet och sina betydande följder, vill det likväl synas som att de endast voro fullbordandet af ett förut bestämdt öde, hvilket den förste kejsaren hade förutsett. Napoleon sade på S:t Helena: En af mina största tankar var den geografiska föreningen och koncentreringen af de folkstammar, hvilka genom revolutioner och genom politiken blifvit upplösta och splitt rade. Denna hopsamling och återtörening skall förr eller senare framkallas genom händelsernas makt. Anstöten härtill är gifven, och jag tror ej, att det efter mitt fall och mitt sy stems undergång någon annan jemnvigt skall vara möjlig i Europa, än de stora folkstammarnes sammanslutning och förbund. Förverkligandet af detta storartade program, som bebådar de europeiska staternas förening till ett stort förbundsamfund, har förberedts genom de omhvälfningar som egt rum i Italien och Tyskland. bå vi äro vittnen till våra grann