och 6 tyskar skola bli valda. De starkt beolkade Rhenprovinserna, hvilka inalles välja 53 medlemmar till förbundsparlamentet, äro redan från tiden före 1848 bekanta såsom vida mera demokratiskt sinnade, än de östra provinserna. Den katolska traktionen, som här gör sitt inflytande gällande, bidrager måhända något till att splittra rösterna för de liberala kandidaterna, men väljer äfvenledes i oppositionel riktning, dock af andra skäl än demokraterna. Valens samlede resultat i de äldre preussiska territorierna måste således bli till förmån för det liberala partiet, och regeringen kan ej räkna på en konservativ majoritet, äfven om det gammailiberala partiet förenar sig med densamma, hvilket ännu är tvifvelaktigt. Angående valen i de införlifvade länderna, eller de nypreussiska provinserna (hvilka inalles välja 43 deputerade), kan man med någorlunda bestämdhet säga, att utgången af valen i Hannover och Elbehertigdömena likasom i Frakfurt är bestämdt partikulariskt (antipreussiskt), under det att i Kurhessen och Nassau det liberalt nationala partiet (hvilket står på den preussiska oppositionens ståndpunkt) tyckes ha öfvervigten. Det är emellertid troligt, att partikularisternas antal i de införlifvade länderna skall vara större, än de preussiskt sinnade deputerades. Hvad slutligen de allierade nordtyska länderna (Sachsen, Mecklenburg, Oldenburg och de 17 andra småstaterna) angår, hvilka inalles välja 60 deputerade, är det äfven här sannolikhet för, att det partikularistiska elementet skall få öfvervigten, i det konungariket Sachsen skall lemna en stark antipreussisk kontingent, som ytterligare tillökes genom det aristokratiska partiet i Mecklenburg, frihandelspartiet i Hamdurg o. s. v. Endast i Braunschweig, Oldenburg och de thyringiska hertigdömena gör den preussiska liberala oppositionen räkning på alt få några af sina anhängare valda. Enl. en ungefärlig beräkning, skall den nordtyska riksdagen således räkna: c:a 60— 80 medlemmar af regeringspartiet, c:a 140—150 medlemmar af den liberala oppo sitionen och c:a 60—70 förklarade partikularister från de införlifvade länderna och Posen. Nationalzeitung? tror, att regeringen i följd häraf ej skall ha något annat val, än att göra det liberala partiets väsentliga eftergifter, för att vinna dess bistånd i kampen mot partikularisterna, hvilka annars kunna bli utomordentligt farliga. Men detta skall regeringen sannolikt ej gå in på, utan upplöser i stället riksdagen, om den blir alltför ostyrig. Då skall samma schism som förut inträda i Tyskland, och Preussen skall i sjelfva verket hämmas, tastän det knutit förbund med de allierade regeringarne, att hålla sig fast vid Preussen, äfven om :man icke skall kunna åvägabringa någon eninghet med riksdagen. Nordtysklands enhet i militära, diplomatiska — och samtärdsel-förhållanden skall vara betryggad — tillsvidare; men man bör erinra sig, att Preuesen har öppna sår, hvilka göra en europeisk kur både laglig och rättvis. Preussen har mycket att utstå, men låtom oss hoppas, att alla dessa lidanden äro födslovåndor för ett fritt och enigt Tyskland, hvilket, sjelft ett oberoende statsförbund, kan knyta förbund, såsom kejsar Napoleon i sitt ofvan återgifna trontal sagt, med det öfriga liberala Europa och betrygga frihetens och civilisationens framtid i vår verldsdel. Det är emellertid redan lustigt att se de reaktionäras förbittring öfver valens utgång i Berlin. kKreuzueitung beskyllar denna hufvudstad för att alltid lemna konungens parti i sticket. Vi skola nog få höra flera bevis på frenesi trån det hållet. Efter denna öfversigt af ställningen i Nordtyskland, der allt antyder nya partistrider och inre jäsning, öfvergå vi till Preussens rival Osterrike, hvarest deremot allt synes antyda ett småningom återvändande inre lugn. Det är Beusts tur att vara lyckligare än Bismarck. Försoningen med Ungern är fullständig. Den ungersk. ministeren är utnämnd, och denne glädjande händelse har i Ofen och Pesth firats med illumination. Kejsarens kröning som konung af Uugern förestår. Beust säges nu hafva för atsigt att årerupplaga det i Oktober 1849 på riksdagen i Kremsier (Mähren) antagna förslag till författning, hvilket der omsider fick både tyskarnes Toch slavernas bifall. Att tyskarne ej äro härmed belåtna, är lätt begripligt, emedan nämnda förslag är fotadt på det fullständigaste nationala likberättigande. Just detta kallas af de tyska organerna för Gefihlsduselei, men skall i stället understödjas af slaverna, hvarefter Beust, sedan dessa väl blifvit försonta. nog skall söka att tillfredsställa tyskarne på något sätt. I England utvecklar sig fortfarande den finre söndringen, framkallade at parlamentsreformen. Underrättelser från London angifva, att ministeren Derbys fall anses för alldeles afgjordt, i händelse den icke vidtager väsentA sA. CA